Ett uppdrag för mig?

Predikan i Högmässa i Vaksala kyrka på Apostladagen 20 juli 2014. En lätt modifierad version av predikan hölls i Sinnesromässan i Salabackekyrkan samma dag.

Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.

Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!”
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
8Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.

Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
I dag ger jag dig makt
över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull,
förstöra och bryta ner,
bygga upp och plantera. (Jeremia 1:4-10)

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galileen följde med, men också från Judeen, Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten kring Tyros och Sidon kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde. Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade: ”Du är Guds son.” Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.
Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika 15och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom.(Markusevangeliet 3:7-19)

Ni har säkert läst dem, platsannonserna. Du ska ha lång erfarenhet men en färsk examen, vara stresstålig, flexibel, gilla att jobba i grupp men klara dig bra på egen hand och kunna ta initiativ men vara en lagspelare. Ha många bollar i luften och vara på hugget. Ibland verkar kraven orimliga och det är inte alltid lätt att känna igen sig, att det där är något för mig.

Om jag skulle sätta ihop en grupp som skulle förvalta och sprida en stor idé, bygga upp en rörelse som skulle spridas över hela världen och finnas i tusentals år, då skulle jag nog välja noggrant. Kanske formulera en sådan där annons med en lång kravlista. Det vore ju bra att ha några som förstod sig på det här med politik, några som var bra på marknadsföring, Någon ekonom och nån som var bra på projektledning. Det vore ju inte fel med några kändisar som drar till sig uppmärksamhet. Det gäller att bygga ett dreamteam.

Men så gör inte Jesus. Som vanligt, höll jag på att säga, så är det tvärtom med Jesus. För det första gör han ingen genomtänkt rekryteringsprocess där han annonserar och låter folk söka, inge personlighetstester och anställningsintervjuer eller arbetsprov. Och inte är det dem med formella meriter och lång erfarenhet som väljs ut. När han ska utse sitt dreamteam så var kärntruppen ett gäng fiskare. Bland de andra fanns tullindrivare, revolutionärer och andra som varken av andra eller antagligen sig själva skulle vara de man såg framför sig som ledare och representanter för en världsreligion. Men det var dem som Jesus valde.

Jesus ser bortom det yttre och utanför det som vi tar för givet när han väljer vilka som ska leda och vara apostlar i hans rörelse. Hans kallelse bygger inte på det vi har gjort eller det vi förtjänat, utan på vår potential. Gud har uppgifter för oss, och med Guds hjälp och på Guds uppdrag kan vi klara mycket mer än vi tror.

Det går aldrig! Känslan när man står inför en uppgift eller något man ska eller måste göra som verkar alldeles omöjlig. Hur ska det gå till? Hur ska jag klara av det där? Jag kan minnas känslan när jag stått på en trampolin och förväntades dyka ner i vattnet. Eller när jag övningskörde och skulle backa runt ett hörn. Småsaker, men ändå. Fast kanske framför allt från när jag förstod att Gud kanske ville att jag skulle bli präst. Jag?!? Hur ska det gå till?

Samma reaktion som profeten Jeremia får när han anar Guds kallelse att bli profet. Nej, jag kan inte, jag är för ung. Men Guds ord till honom är också Guds ord till oss: säg inte att du är för ung, eller för svag eller stammar eller är rädd för folksamlingar eller vad som är din ursäkt. Jag går med, säger Gud. Många andra i Bibelns berättelser har reagerat likadant: Jona som så ogärna ville följa guds kallelse att han gick till sjöss, Mose som menade att han inte var så bra på att tala, Maria som inte kunde förstå hur hon skulle kunna bli gravid som inte hade någon man. Nästan alla bibelns förebilder ifrågasätter Guds kallelse och undrar hur det ska gå. Men med Guds hjälp och på Guds uppdrag, så går det.

Gud har uppdrag för oss, var och en. Ingen av oss är perfekt, och kanske är det just våra svagheter som gud kan använda för att komma till nytta för andra människor ibland. Vi ska inte först göra oss anställningsbara, utan vi blir till nytta för Gud och för människor när vi ställer oss till tjänst.

Och det saknas ju inte uppgifter. Den senaste veckans nyheter har varit fylld av ett blodigt krig i gaza där hundratals civila dödats varav många barn. Ett passagerarflygplan har skjutits ner som en del av konflikten i Ukraina och förutom att även där hundratals civila varav många barn dödats, så dog också en stor grupp HIV/AIDS-forskare på väg mot en konferens, och vi vet inte vilken förlust det innebär i kampen mot den dödliga sjukdomen. Här hemma ökar klyftorna och fattigdomen, vi ser varje dag människor som tigger på våra gator. Och så alla de tysta och osynliga saker, i det lilla som inte ger några tidningsrubriker: ensamheten, sjukdomarna, sorgen. Det finns många uppgifter, ute i världen och här hemma, i det stora och i det lilla, där Gud behöver oss och där vi kan göra skillnad.
Ordet kallelse används kanske särskilt ofta när det gäller kyrkans vigningstjänst, alltså präster och diakoner och biskopar. Ibland också i vissa andra vårdande yrkesgrupper, att det kan vara ett kall att vara sjuksköterska till exempel. Men kallelse, att vara kallad till en viss uppgift, det gäller inte bara vissa få utvalda. Den grundläggande kallelsen till tjänst, det är dopet. I dopet är vi alla kallade att följa Jesus och försöka vara hans lärjungar så gott vi kan, och leva i hans förlåtelse och kärlek. Vi kan vara kallade till en stor livsuppgift, något som kan innebära ett stort livsval: ett yrke, en plats, en organisation, ett livslångt engagemang någonstans. Men jag tror också att Gud kan ha även andra uppdrag åt oss i det lilla. En insats, en människa som behöver oss, ett sammanhang där mina gåvor kan komma till sin rätt.

Men hur ska man veta vad det här uppdraget är, då? Och hur ska jag klara av det? Att förstå sin kallelse är inte alltid enkelt. För en del sker det nästan övertydligt, att de nästan hör guds röst. För andra kan det vara en stark känsla eller längtan. Att bitar faller på plats och pekar i en viss riktning. Inte sällan är det någon person i ens närhet som pekar ut riktningen för en. Ibland är det små tecken som tillsammans visar vägen. Många som ber om ledning och att hitta sin väg märker efter ett tag att saker faller på plats. Det finns inget standardsvar för alla, utan det vi kan göra är att be och vara öppna för att svaret kan visa sig på oväntade sätt.

Och hur ska man klara det? Det enkla svaret är: med guds hjälp. Det låter kanske präktigt och hurtigt, men det är viktigt. Gud bär och leder, och tar emot oss när vi faller. Vi får be om hjälp och ledning, vi får ta emot kraft och inspiration, och när det inte blir som vi tänkt får vi be om förlåtelse och börja om. Om och om igen. Och en sak är viktig: det är inte vår egen väg vi går, inte vårt eget uppdrag. Det betyder att vi inte heller måste fixa allting själva. På Guds uppdrag går vi med Guds hjälp, det är Gud som verkar genom oss. Guds kärlek som strömmar genom oss. Och vi gör det inte för vår egen skull, utan för skapelsens och människornas skull, och för Guds kärleks skull.

Känslan: "det går aldrig!" är inte så märklig. Det är stora saker Gud förväntar sig av oss. Men kravet är inte att leva upp till bilden av en perfekt anställd, utan uppgiften är att ta emot guds kärlek, och att ställa sig själv, sina förmågor och sitt jag till förfogande och låta Guds kärlek verka i ditt liv, och genom att följa Jesus sprida den kärleken vidare. Och med Guds hjälp är det ett uppdrag också för dig.

Förlåtelsens princip istället för dömandets

Predikan på Sinnesromässa i Salabackekyrkan på 4 söndagen efter trefaldighet, 13 juli 2014.

Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.” Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Lukasevangeliet 6:36-42)

Det är starka ord från Jesus i dagens text. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte ser bjälken i ditt eget? Det är lite typiskt Jesus med de här överdrivna, nästan groteska bilderna. Ingen kan väl gå runt med en bjälke i ögat utan att märka det?

 Men så är det ibland. Vi är så upptagna med andras fel och brister att vi inte vill se våra egna. Och vi vet att det är lätt att döma varandra, och har kanske ibland varit med om att sprida rykten eller se ned på människor. Och kanske har vi också varit med om att känna andras blickar på oss och höra hur de viskar. Jesus sätter dömandet i motsats till barmhärtigheten, och det finns något väldigt obarmhärtigt i att döma varandra. Ett samhälle eller sammanhang där vi har nära till att döma varandra blir hårt och kallt, gör oss ogenerösa och rädda när vi passar på varandra.

 Bjälken och flisan kommer ju också ur samma stycke. Det är ett välkänt fenomen att det som egentligen är våra egna brister och svagheter, är det som vi har lättaste att och ibland även döma hos andra. Psykologer kallar det för projicering, att just det som själva har svårt för, är rädda för eller inte tycker om hos oss själva är det vi ser hos andra, och när vi klagar på eller försöker tillrättavisa någon annan kan det egentligen handla mer om oss själva och vad vi vill eller behöver, än om personen vi har framför oss.

 Den moraliska aspekten av den här texten tror jag vi känner igen och har lätt att ta till oss. Det är en viktig men svår regel i ett kristet liv, att försöka vara barmhärtig och förlåtande istället för att döma. Det är en sak att inte döma baserat på fördomar – som ordagrant betyder just att döma i förväg, utan att veta hur det är – eller att inte sprida rykten eller se ner på andra. Men det är kanske svårare att inte döma, att välja förlåtelsens och barmhärtighetens väg när det gäller sådant som vi tycker oss ha rätt att döma. När någon verkligen har betett sig illa. Det är svårt att förlåta. Jag kan tycka att det finns ett eko av sinnesrobönen i den här texten. Vi kan inte alltid förändra någon annan än oss själva. Istället för att leta efter flisor och fel hos andra är det mer fruktbart att arbeta med att försöka upptäcka våra egna bjälkar, vad vi kan förändra i våra egna liv. Hur vi kan göra tillvaron mer barmhärtig och förlåtande, mer öppen och generös för varandra. Det betyder inte att alla relationer går att reparera eller att man bara ska glömma allt. Men det är en inställning och livshållning som Jesus pekar på.

 Men den här texten handlar inte bara våra relationer till andra människor och hur vi ska vara mot varandra. Jag tror att den viktigaste poängen här finns i den första meningen: var barmhärtiga, som er Fader är barmhärtig. Texten handlar om Guds relation till oss, om Guds barmhärtighet. Dömande och straff, det hänger ihop med ett lagsystem. Dömandets princip står i motsats till förlåtelsens princip, och det är den som Jesus pekar på. Det är inte genom att leva upp till ett perfekt ideal och göra allting rätt som vi kan ha en relation med Gud, utan för att Gud älskar oss. Det är förlåtelsens och nådens princip som gäller i Guds rike. Och den förlåtelsen gäller var och en av oss. Och den förlåtelsen och kärleken svämmar över, och vi får dela den vidare till varandra. Genom att öva oss på att låta förlåtelsens princip gälla i våra mänskliga relationer, så övar vi oss också på att ta emot förlåtelsen själva. Att inte döma för att vi själva blir förlåtna.

 Jag tror att vi ibland har lätt att döma andra, och svårt att välja förlåtelsens väg, för att vi har svårt att lita på att förlåten bär. Att den verkligen gäller mig också. Det är svårt – både att förlåta och att lita på att förlåtelsen gäller mig. Men det är det enkla och svåra svaret, att det gör den. Guds kärlek och förlåtelse räcker. Och genom att försöka bygga gemenskaper som bärs av förlåtelsens princip, av barmhärtighet och att inte döma, så kan vi få en aning om Guds rike mitt ibland oss.

Maktlösheten är första steget på vägen hem till Gud

Predikan på högmässa i Vaksala kyrka på Tredje söndagen efter trefaldighet 6/7 2014. En modifierad version av samma predikan hölls på Sinnesromässan i Salabackekyrkan samma eftermiddag. Psalmen som nämns i predikan är 231, Oändlig nåd (Amazing grace i original).

Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Det här är kanske en av de kändaste liknelserna av alla i evangelierna, den förlorade sonen, tillsammans med den barmhärtige samariten kanske. Jag tror att de allra flesta av er har hört berättelsen förut, och säkert hört präst eller ungdomsledare tala om den förut också. Går det att säga något nytt, eller upptäcka något nytt i en så välkänd text?

Även om berättelsen inte förändrats och vi har hört den många gånger förut, så kan det vara något hos oss som förändras, eller något som gör att vi uppfattar nya sidor av berättelserna på grund av våra erfarenheter eller vad som är aktuellt i våra liv just nu. Och så var det för mig när jag läste den här texten den här veckan. Det senaste halvåret lite drygt så har ju varit med som präst i Sinnesromässan i Salabackekyrkan här i församlingen, och har hört mångas berättelser och erfarenheter av beroende och missbruk, inte minst i de delanden vi har i gudstjänsterna där någon berättar om sina personliga erfarenheter.

Så när jag läste texten om den förlorade sonen nu, så var det med de berättelserna i medvetandet. Och framför allt var det när sonen inser att han har nått botten, att han trots att det säkert kändes både skamfullt och svårt insåg att ”det här går inte”. Jag får vända hem och be om förlåtelse och arbeta av min skuld. Den här vändningen i historien, den känns igen från många berättelser om missbruk, att det är först när man har nått botten, när man har nått vägs ände som man kan inse sin maktlöshet inför det som man är beroende av, som det finns en möjlighet att börja något nytt.

Att inse och erkänna sin maktlöshet, det är det första av de 12 stegen i Anonyma alkoholisters 12-stegsprogram som ju också används vid många andra sorters beroenden. De har sin grund i den kristna tron och traditionen, och parallellerna är många. Kärnan i de första stegen handlar just om att inse sin maktlöshet och att man behöver hjälp, både av en grupp människor och av något som är större än en själv. Sedan om att ta emot den hjälpen, ärligt se sina problem och hur de har skadat människor, och att be om deras förlåtelse, och gottgöra så långt det är möjligt. De senare stegen handlar om att fortsätta den processen tillsammans med gruppen och med Gud.

De 12 stegen konstruerades just för missbruksproblematik, men det finns stora likheter mellan de själavårdstraditioner och erfarenheter som många kristna har gjort genom århundradena, om att inse sin maktlöshet, be om förlåtelse och ta emot nåden. Och det finns tydliga paralleller till vad vi i den här texten får lära oss om Gud, och om Guds nåd och förlåtelse. Sonen som gett sig av inser till slut att hans situation är ohållbar, att han inte har den koll på livet som han tänkte sig och han förstår både att han har gjort fel och att han behöver hjälp för att förändra den. Vi kan nog tänka oss både hur fylld av skam han var, och att det inte var något enkelt beslut att svälja stoltheten och vända hem igen. Och sonen räknar inte med att bli förlåten och välkommen hem, utan tänker sig ju att jobba för sin far.

Men så möts han av pappans översvallande kärlek, större än han kunnat ana och utan krav. Det enda han behövde göra var att inse sin maktlöshet och vända hem. Men det var först när han förstod att han behövde pappan som han kunde ta emot hans kärlek. Sonen ber om förlåtelse, men pappan är redan i full gång med att ordna festen.

Bönen om förlåtelse är ingen prestation eller offer som pappan kräver, utan det är sonen själv som behöver be om förlåtelse och ta emot kärleken. Pappans kärlek fanns där hela tiden, men sonen behövde möta sin egen maktlöshet, sitt eget behov av den kärleken, behövde komma hem. Här säger liknelsen något viktigt om Gud, och om Guds kärlek, nåd och förlåtelse. Och just det här är nådens stora gåta, att det är när vi slutar prestera och vara duktiga som vi kan bli verkligt fria. När vi slutar kämpa och låter oss själva falla kan vi fångas upp av Guds nåd.

Men den andra sonen då? Han som var ute på fältet och surade och tyckte att det var orättvist att brorsan först kunde slarva bort allt och sen bara komma hem igen. Han som inte landat på botten och sedan kommit upp igen. Vad med honom?

I liknelsens ursprungliga sammanhang så är det ganska tydligt vad Jesus syftade på. De skriftlärda och fariséerna, som visade sin fromhet genom att följa lagen till punkt och pricka ifrågasatte ofta Jesus för att han umgicks med ”fel” människor och utlovade Guds förlåtelse. I liknelsen är det rätt tydligt att budskapet är att de just inte ska vara missunnsamma och se ned på dem minsta som Jesus samlade runt sig. En del forskare har hävdat att det egentligen är liknelsens huvudpoäng, snarare än förlåtelsen, och att den snarare borde kallas för liknelsen om den missunnsamma brodern än liknelsen om den förlorade sonen.

Ibland har den här liknelsen predikats över som om det rörde sig just om två grupper av människor, de fromma och duktiga och de busiga som ger sig ut på äventyr men som alltid är välkomna hem till Gud. Jag tror det är att missa poängen lite. Jag tror inte att vissa är busiga och andra duktiga, utan att vi alla är sonen som behöver förlåtelse. Vi måste alla inse vår maktlöshet, vårt behov av Gud och öva på att falla i nåden.

Men det finns ändå något av den andra sonen i oss också. Även den andra sonen som gjort rätt måste be om att få – pappans kärlek och resurser fanns för honom hela tiden, men utan att inse att han behövde den, utan att be om den så hade han inte tagit emot den. Här finns också en parallell till 12-stegsprogrammets insikter, nämligen att det inte räcker med att besluta sig en gång för alla och sen är problemen lösta, utan det är en pågående process. Varje dag är en ny nykter dag. Och så är det också med att leva i Guds nåd. I gamla väckelsesånger, till exempel som i psalmen som vi sjöng nyss, är det ett tydligt sådant före-efter-tänkande. Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser. Och för en del människor är mötet med Guds nåd verkligen så radikalt. Men det gör inte att behovet av Guds nåd och förlåtelse är uppfyllt en gång för alla och sedan blir vi perfekta varelser som lever enkla liv. Nej, även den som lever på pappans gård, ett liv i gemenskap med Gud behöver hela tiden inse sin maktlöshet, sitt behov av Gud och ta emot kärleken.

Vi kan aldrig straffa ut oss ur Guds kärlek eller Guds rike. Och vi kan heller aldrig förtjäna den. Det är själva poängen med nåden. Vi är alla förlorade och återfunna, alla på väg hem till Gud. Och dag för dag får vi igen och igen falla i Guds nåd, och lita på att den nåden, den kärleken bär oss i liv och död.

Bonus: På sinnesromässan efterföljdes predikan av låten Där får jag andas ut, framförd av Thomas Cervin. Den är skriven av Tomas Andersson Wij (som sjunger i klippet) och Ingemar Johansson. Sången börjar vid 3:48.