tirsdag 8. mai 2012

Some clues about love

Sermon held in S:t Peter's Anglican Church, Toronto, May 7th.
Beloved, let us love one another, because love is from God; everyone who loves is born of God and knows God. Whoever does not love does not know God, for God is love. God’s love was revealed among us in this way: God sent his only Son into the world so that we might live through him. In this is love, not that we loved God but that he loved us and sent his Son to be the atoning sacrifice for our sins. Beloved, since God loved us so much, we also ought to love one another. No one has ever seen God; if we love one another, God lives in us, and his love is perfected in us.
 By this we know that we abide in him and he in us, because he has given us of his Spirit. And we have seen and do testify that the Father has sent his Son as the Saviour of the world. God abides in those who confess that Jesus is the Son of God, and they abide in God. So we have known and believe the love that God has for us.
God is love, and those who abide in love abide in God, and God abides in them. Love has been perfected among us in this: that we may have boldness on the day of judgement, because as he is, so are we in this world. There is no fear in love, but perfect love casts out fear; for fear has to do with punishment, and whoever fears has not reached perfection in love. We love because he first loved us. Those who say, ‘I love God’, and hate their brothers or sisters, are liars; for those who do not love a brother or sister whom they have seen, cannot love God whom they have not seen. The commandment we have from him is this: those who love God must love their brothers and sisters also.(1 John 4:7-21)


What does it mean to love?
This question is underlying in the reading from the first letter of John today, but is also at the center of our faith. In many passages of scripture, we learn that the most important commandment, or the only commandment, is to love God and each other. That sounds simple enough, but as most of us know, it is not always as simple in reality. And what does it really to mean to love?
We get a few clues about love from the reading today. Love comes from God, and we love because God loves us first. God’s love is shown through Jesus Christ. Love is the absence of fear. We love by abiding in God. Loving God is shown through acts of love towards our brothers and sisters.
First: we love because God has loved us. It is central – love is not an achievement or something we merit to ourselves. God loves us so much, it overflows and we can share that love to others. But it is also a well-known psychological fact, that people who grew up in trusting, loving families, having the experience of being loved also are better prepared for loving relationships of all kinds. Having been loved makes it, on a human level, much easier to love and to trust that we are, in fact, loved. As we also well know, not everyone has had the privilege to be surrounded by love as a child or young person. In church, we often talk about God’s love as the love of a parent towards children, sometime conveniently forgetting that this experience is far from shared by all Christians.
Let’s not get stuck in our images, but remind each other that God’s love is greater than we can imagine. As the prophet Isaiah puts it: “Can a woman forget her nursing-child, or show no compassion for the child of her womb? Even these may forget,   yet I will not forget you. “ The commandment to love each other reaches far wider than what is always practical and convenient. But we must also be forgiving towards ourselves when we have a hard time trusting God or trusting love, and helping each other to discover God’s love.
Another clue as to what it means to love in the text is that it is the opposite of fear. Only when fear melts away, we can truly love. The author states that we abide in God’s love, and therefore we can stand bold on the Day of Judgment. But I think the love of God can make us bold also in this world. There are many days of judgments when we, or our fellow humans, are judged for who we are or where we come from or who we love. The love of God should make us bold to stand up for them and ourselves, knowing that the Kingdom of God is not only about nice words but trying to build a community here and now based on justice, openness and love.
A key word in this text is abiding. We should abide in God, and in God’s love. In the reading of the Gospel, Jesus uses the image of the grapevine – we are the branches of Jesus’ grapevine. We must stay connected with him, and our capacity to love comes from God’s love. And God’s love is shown in the ultimate act of love when Jesus gives his life for us. By abiding in God’s love, we can love. But “abide” should not be seen as passive, as just staying, sitting still. And it should not be confused for “getting comfortable”. Abiding in God’s love is not about staying in a safe place, but also to go out in the world, to boldly stand up for our brothers and sisters, to let the spirit of God’s love take us to new places, new people, learning new things about ourselves, the world and God. Abiding in God’s love means being anchored in love and therefore being open to the world around us.
So, what does it mean to love? It probably takes a lifetime of trying to love God and neighbors to fully know. But by helping each other abiding in God’s love and showing that boldly in action every day, we can discover more and more about love. Amen

mandag 16. april 2012

Även vi får vara påskens vittnen

Predikan på andra söndagen i påsktiden, 15 april 2012, i Svenska lutherska församlingen i Toronto.
Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda. (Johannesevangeliet 21:1-14)


Det har blivit vardag för Jesu lärjungar. Kanske för att de inte vet vart de skulle ta vägen annars, eller för att de är rädda för att kvar i Jerusalem, eller för att de helt enkelt är hungriga och behöver ordna mat, men oavsett varför så är Petrus och några av de andra lärjungarna tillbaka på hemmaplan: i fiskebåten. Där allting började för några av dem, deras vardag, säkra inkomstkälla, det som de känner till. Om de tänkt sig återgå till fiskandet på heltid eller om det är en tillfällig återgång vet vi inte, men där är de i alla fall vid Tiberiassjön för att försöka få lite fisk.

Just där i deras vardagliga arbete möter Jesus dem. I en av de kanske mest typiska skildringarna av Petrus, denna lärjunge som ständigt är den mest ivrige, som vill så mycket men inte alltid riktigt lyckas. När han förstår att det är Jesus som står där på stranden kan han inte vänta på att båten ska komma in till land, eller klä på sig ordentligt, utan binder bara tyget runt kroppen och hoppar i vattnet och springer i land. Samma Petrus som precis innan korsfästelsen förnekade Jesus tre gånger, trots att han ihärdigt lovat att han skulle vara beredd att göra allt för Jesus.

Temat den här söndagen är Påskens vittnen. I texterna får vi höra om hur människor som mötte Jesus efter uppståndelsen blivit vittnen om honom och om påskens under. Och det är ju tack vare dessa vittnen som vi sitter här idag – hade inte de första kristna vittnat om sina erfarenheter, om Jesus och om hur han besegrade döden så skulle det inte finnas någon kyrka. Jag tänker att just vittnesbördet är centralt för den kristna tron. Hela bibeln är full av människors vittnesbörd om sina möten med Gud och deras erfarenheter av Guds handlande. En del bibelforskare brukar mena, angående hur man ska förstå sanningsanspråken i de Bibliska texterna, vad som hänt, vad som är sant, att de olika texterna knappast alla kan vara bokstavligt sanna i historisk bemärkelse eftersom samma skeende ofta beskrivs med lite olika detaljer eller på olika sätt: att vi kan tänka på de bibliska berättelserna just som ett trovärdigt vittne, eller flera trovärdiga vittnen. Människorna runt Jesus, och andra människor långt före och även efter hans levnadstid, har vittnat om sina erfarenheter av hur Gud gripit in i deras liv. Kanske har de uppfattat detaljer olika, och när de berättar lägger de tyngdpunkten på det som de uppfattat som det verkligt centrala, precis som när vi själva berättar om något verkligt viktigt som hänt. I efterhand ser vi mönster och detaljer som kanske inte var uppenbara just när de hände, och massor av fakta och detaljer känns mindre relevanta och kommer inte med.

Påskens vittnen, de som var med och de som mötte den uppståndne Jesus, delade med sig av vad de sett och hört, och spred budskapet om hur Gud kommit i världen, mött människor och kommit med försoning och befrielse, och bar på en kärlek starkare än döden. Och deras vittnesmål inspirerar och lär oss än idag. Men inte bara de första kristna var påskens vittnen, utan även vi får vara påskens vittnen i vår vardag. Också vi har i uppgift som kristna att vittna om påskens under – det som hände då, men också hur uppståndelsen, Guds kärlek och försoning finns i våra liv idag. De här vittnesbörden kan ibland vara konkreta, att vi vågar prata om hur tron spelar roll i våra liv, eller hur erfarenheter av nåd, förlåtelse, Guds kärlek och frid gör eller gjort skillnad för oss. Men vi kan också vara påskens vittnen i handling för människor omkring oss.

Kanske låter det stort att vara ett påskens vittne – hur ska vi kunna vara det, i jämförelse med dessa första kristna som mött Jesus, brutit bröd med honom, träffat honom i fysisk bemärkelse, själva varit med. Men även dessa, de som vi nu ser som apostlar och några av de viktigaste människorna i den kristna historien, tvivlade på sin förmåga. När Petrus springer där i vattenbrynet mot Jesus vet vi inte vad han tänker, men nog måste det finnas dubbla känslor hos honom – en stark kärlek och övertygelse men också oro även sin egen förmåga, att han svikit när det verkligen gällde. Och som Paulus skriver i episteltexten, att han som en gång förföljde de kristna nu är en apostel – han kallar till och med sig själv för ett ofullgånget foster. Den uppståndne Jesus mötte sina lärjungar i deras vanliga vardagssyssla, med alla deras brister och styrkor och erfarenheter, och även vi kan upptäcka den uppståndne i våra vanliga, vardagliga liv.

Men liksom Paulus skriver att det är Guds nåd som verkar i honom, så är det också för oss. Med Guds hjälp får vi i våra liv vara vittnen för påskens under och försoningens och förlåtelsens hemlighet. Vi får vila och leva i Guds kärlek, och med våra ord och handlingar vittna om denna kärlek för människor omkring oss. Amen 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

mandag 12. mars 2012

Kampen mot ondskan

Predikan på tredje söndagen i fastan, 11 mars 2012, i Svenska lutherska församlingen i Toronto.
Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.” När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd. Första Samuelsboken 17:40 - 50

Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller oanständigt och tanklöst eller lättsinnigt tal — sådant passar sig inte — utan bara tacksägelse till Gud. Ni vet ju mycket väl att ingen kan få del i Kristi och Guds rike om han är otuktig eller oren eller självisk, alltså avgudadyrkare. Låt ingen lura er med tomma ord, det är sådant som drar Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra. En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn — ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning. Efesierbrevet 5:1-9


Det är en episk, nästan mytologisk, berättelse om kampen mot ondskan som möter oss i den gammaltestamentliga texten idag. David och Goliat har blivit ett uttryck, en språklig figur nästan, för en kamp där en till synes liten och svag men rättfärdig person eller grupp står mot en till synes obetvinglig ond makt som försöker förtrycka den rättrogne men där dennes list och mod övervinner makten. Mönstret ser vi i allt från klassiska dramer till moderna actionfilmer, och inte sällan också som en modell för hur vi tänker kring världen.

Tyvärr är det ju inte alltid som verkligheten är så här enkel, snarare är den nästan aldrig det. Att kampen mot ondskan tar sig formen av en konkret fiende som dessutom kan besegras med en slunga. Ondskan, både i form av illvilja och grymhet och i handlingar som gör människor och skapelsen illa, är sällan renodlad och ofta mångbottnad. Samtidigt möter vi ständigt dessa berättelser, och det är sällan vi ifrågasätter att vi skulle höra till de goda, att vi självklart är de där små men rättfärdiga och det onda är de andra.

Att det finns ondska och grymhet i världen är utan tvekan sant. Lidandet som människor utsätts för på grund av andra människors grymhet, obetänksamhet, lathet och likgiltighet är obeskrivligt. Vi ser det på tv-nyheterna varje dag, oavsett om det är direkt i form av blodiga attacker på civila för att bevara sin egen makt eller våld mot familjemedlemmar, eller i mer indirekt form där människor svälter eller lever under obeskrivligt svåra arbets- och livsvillkor på grund av den orättvisa fördelningen av resurser i världen.

Jag tvivlar inte på att ondskan finns. Men det finns en stor risk i att lockas av tankefiguren att ondskan och ”de onda” är samma sak. Att ondskan går att förlägga till någon enskild person eller regim eller grupp, och att kampen mot ondskan innebär att bekämpa just dem. Tanken på att det går att göra helt rätt, stå på de godas sida rakt igenom och bekämpa de onda är lockande, men tyvärr inte någon särskilt realistisk beskrivning av verkligheten. I själva verket pågår kampen mot ondskan lika mycket inom oss själva och i våra egna sammanhang som i bekämpandet av några yttre, personifierade fiender.

För även när vi försöker göra allting rätt misslyckas vi ibland. Det ingår i själva mänsklighetens förutsättningar. Det är det som begreppet synd handlar om. Synd är inte vissa enskilda handlingar som går att definiera som ett en sak är en synd och en annan är inte synd. Ordet synd betyder bokstavligen ”att missa målet”, och handlar just om det, att inte kunna leva upp till det perfekta där vi gör allting rätt och är helt goda, rättfärdiga med bibelns ord. Det ligger i mänsklighetens natur att vara begränsade – i allt vi gör måste vi prioritera, väga olika goda och dåliga konsekvenser, förutsättningar och vilja mot varandra och hur vi än agerar eller väljer kommer någon eller något bli åtminstone lite lidande. Och inom oss trängs längtan efter att göra det rätta och goda, kärleken omsorgen och kamplusten med vår svaghet, lathet, ärelystnad eller likgiltighet. Sällan är vi i våra vardagliga liv en Davidhjälte med en tydlig Goliat att bekämpa. Och de stora hoten mot världen som helhet och mot människors liv är vi, oavsett vi vill det eller inte, med och upprätthåller. Sättet som våra samhällen är uppbyggda på, och hur vi lever och konsumerar och reser förutsätter att vi överutnyttjar jordens resurser och att det finns människor i andra länder som lever och arbetar under villkor som vi aldrig skulle acceptera, för att producera de varor vi tar för självklara till låga priser. Samtidigt finns ju ingen möjlighet att helt eller kanske ens delvis ställa sig utanför de här systemen. Att kämpa mot ondskan i det sammanhanget är alltså inte något som låter sig göras enkelt.

I episteltexten beskrivs ett kristet idealliv i någon mening. Hur de ”rena” ska leva utan att ens ägna sig åt ”tanklöst tal”, än mindre annan synd. Och hur de för att upprätthålla sin renhet ska hålla sig borta från andra människor som riskerar dra dem med sig. Detta brev, Efesierbrevet, anses vara skrivet runt 60-talet efter kr, en period då de kristna församlingarna började formeras och komma i konflikt med det omgivande judiska samhället, och de kristna var övertygade om att Kristi återkomst var nära förestående. Kanske ska uppmaningen att isolera sig och försöka leva så rent som möjligt förstås i det sammanhanget. För på många andra ställen, i såväl gamla som nya testamentet, finns en klar insikt om svårigheten att leva upp till idealet som människa, och det finns som ni vet också många och tydliga uppmaningar både att engagera sig i det omgivande samhället och ta ansvar och bry sig om människor även om de inte hör till den egna gruppen. Den viktigaste delen av texten är kanske det som kommer precis innan den passage vi läst i gudstjänsten idag. Där står det: Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.

Det kommer nämligen först: Guds förlåtelse genom Kristus. Vi kan aldrig leva perfekt, göra allting rätt, vara helt ”rena”, eller med ett teologiskt språkbruk bli rättfärdiga genom hur vi lever våra liv. Det är just därför Gud blev människa i Jesus Kristus, och genom honom finns försoning och förlåtelse. För att Jesus gick in i vår kamp på jorden, som vi sjöng i psalmen [SvPs 358], finns förlåtelse och upprättelse för oss, och utifrån den får vi leva våra liv.

Kampen mot ondskan i ett kristet liv är alltid en kamp tillsammans med Jesus, inte på egen hand. Det är en kamp både mot ondskan i världen och ondskan inom oss. Att förlåtelsen och Guds försoning med oss kommer först, och att vi i oss själva aldrig kan göra allting rätt betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tänka att det spelar ändå inte någon roll. Det betyder inte heller att vi ska bara ska fokusera på oss själva, vår tro och relation till Gud utan att bry oss om vår omvärld. Tvärtom finns en riktning: utifrån den kärlek vi möter i Jesus, utifrån hans kamp mot och seger över ondskan får vi både vila i kärleken och ansluta oss till kampen.

Men den kampen kan aldrig förenklas till en enkel strid mot en uttalad fiende. Om det stora hotet mot det judiska folket på Davids tid var härskarfolket filistéerna med Goliat i främsta stridsledet, så är hoten i vår tid andra. Visst finns fortfarande regimer som förtrycker sina egna och andra folk, men många av hoten är mer svåra att greppa, och där vi genom hur vi lever våra liv är med och upprätthåller systemen.

I den här världen måste vi hela tiden leva i den växelverkan. Vila i att det inte på vår ”renhet” eller våra handlingar eller rätta val som vår relation till Gud beror, utan på Guds kärlek till oss. Men samtidigt varje dag försöka använda den kärleken som inspiration för att leva i kärlek inte bara mot de människor vi har närmast oss, utan också i den kämpande kärlek som Jesus visade mot hela världen. Varje dag försöka att inte luta oss tillbaka utan ta en kamp, göra ett aktivt val, ställa oss på den svages, förtrycktes eller marginaliserades sida. Där får vi ställa oss tillsammans med Jesus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,