Vägen till livet

4:e söndagen i påsktiden, 29 april, Köpings kyrka. Psalmen som nämns i predikan är 38, För att du inte tog det gudomliga av Olov Hartman.

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som
jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det. (Johannesevangeliet 14:1-14)

Tycker ni som jag om att titta på kartor? Jag gör det gärna – dels på kartor över platser långt bort som jag skulle vilja resa till, men framför allt över platser som jag ska hitta till, eller vill förstå mig på. Jag tycker om det där, att få överblick, se hur saker hänger ihop, få ett sammanhang och veta vart jag är på väg. Inte minst nu, när jag har börjat jobba här i Köping som är en ny stad för mig, har jag tittat på många kartor för att försöka förstå mig på stan och hitta rätt. Ibland har jag cyklat fel när jag varit på väg till något hembesök, men oftast har det gått bra. Kartor är en god hjälp, liksom vägbeskrivningar eller landmärken.

Men om det nu är ganska lätt att lära sig hitta vägarna här runt om i Köping, är det kanske inte lika lätt att orientera sig i livet. Ibland finns det alldeles för många avtagsvägar, ibland verkar det inte finnas några alls, ibland går det för fort och ibland står det helt stilla. Livet är ofta komplicerat och det blir inte alltid som man vill. Och även om det blir som man vill, är det inte säkert att det man hoppades på var svaret på ens frågor.

Temat idag är Vägen till livet, och var den vägen går och hur den ser ut är på ett sätt enkelt och samtidigt så svårt. I dagens text frågar lärjungen Tomas efter vägen, och Jesus svarar: ”jag är vägen, sanningen och livet”. Så svaret är enkelt – Jesus är vägen. Och det är ju samtidigt det som är det svåra. Vi får ingen enkel vägbeskrivning eller karta. När Gud vill visa oss vägen till livet så kommer Gud varken som en karta eller en regelbok, utan som en person.

Jesus visar vägen till livet, till ett gott och rätt liv, hur vi ska vara som människor. Jesus är på så sätt en förebild, en vägvisare. I Jesus möts gud och människa, och visar sann mänsklighet. Vi har ingen komplett regelbok, men en rad berättelser om hur Jesus möter människor, hur han hela tiden väljer det som leder till liv istället för att hindra liv, det som ger befrielse och upprättelse, det som gör människor mer livande och livet större. Jag tror att man misstar sig, om man tänker att en kristen etik eller kristen moral är att följa vissa regler eller leva sitt liv på ett specifikt sätt. En kristen etik för mig handlar om att leva i Kristi efterföljd, att välja livet och det som ger mer liv och gör människor, världen och relationer helare.

Men Jesus är inte bara en förebild för oss människor, även om han är en viktig sådan. Jesus är också Gud själv. Eftersom Jesus är både Gud och människa, visar han oss inte bara vad sann mänsklighet är. Han visar oss också vem Gud är. När svaret på våra frågor om vägbeskrivning till livets väg inte är en kartbok utan Jesus, då är det inte bara som förebild. Framför allt är Jesus den bästa bilden vi har av Gud. Gud som är själva grunden för tillvaron, alltings ursprung och mål, mer än vi kan tänka och förstå, gör sig nåbar och begriplig i Jesus. Och genom Jesus vet vi vem Gud är. Som vi sjöng i psalmen för en stund sedan: För att Jesus avstod från ära och glans och valde enkelheten och fattigdomen, vet vem gud är. För att Jesus valde att gå i döden och inte väjde för lidandet, vet vi vad Guds seger över ondskan är. För att Jesus blev en av oss, vet vi var Gud är – nämligen här, hos oss.

Genom Jesus känner vi Gud, och kan lära känna Gud. Genom Jesus vet vi hur Gud är, och att Gud vill ha gemenskap med oss, och att den gemenskapen är möjlig. På det sättet är Jesus vägen till Gud. Det tror jag är den djupaste innebörden när Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet och att han är vägen till Fadern.

Just det här Bibelstället har ofta använts för att markera mot andra religioner eller andra sätt att tro. Ingen kommer till Fadern utom genom mig, säger Jesus, och det har kristna ibland tolkat som att bara kristna, eller människor som bekänner sig till Jesus, kan ha gemenskap med Gud. Det är naturligtvis ett sätt att läsa den texten. Men jag tror också att det finns andra sätt, som kanske är minst lika rimliga. Jag tror nämligen att man ska läsa det som står precis innan. Där säger Jesus att ”min Faders hus har många rum”. Och även om vår uppgift som kristna är att lyssna på Jesus, lita på honom och genom honom lära känna Gud, så är det inte vår uppgift som kristna att begränsa Gud eller försöka avgöra vilka som har rätt eller fel relation till Gud. Vi kan aldrig veta vad som finns i de andra rummen hos Gud, vilka vägar som kan leda dit. Peter Halldorf, känd pingstpastor, författare och retreatledare har sagt: Kristus är vägen till Gud, men det finns tusen vägar till Kristus. Och de vägarna kanske finns på oanade platser, och kan ta människor – även oss – på oanade resor.

Jesus är vägen till livet, eftersom vi genom honom vet vem gud är och vad gud vill. Och eftersom vägen inte är en regelsamling eller kartbok, så är det inte heller en ensam väg. Vägen till livet är en väg i gemenskap och relation. Gemenskap med Gud men också till våra medmänniskor. Vi bjuds in att följa med honom på vägen till livet, i vår egen takt och på vårt eget sätt, men alltid tillsammans. Och precis så enkel och så svår är frågan till oss idag. Vill du följa med?

Andra bloggar om: predikningar, kyrkan, religion, svenska kyrkan, Jesus

Livet är starkare än döden

Här kommer lite i efterhand min påsknattspredikan. Den hölls på Finnåkers kursgård under ett (ungdoms)rollspelsläger med Camelot, en lokalavdelning i Svenska kyrkans unga som sysslar med spel och rollspel i olika former.

Påsknatten är en av de mest dramatiska tidpunkterna på året. Efter långfredagens lidande och smärta, det totala mörkret och döden och därefter påskaftons vakuum kommer så vändpunkten. På påsknatten så är plötsligt allting möjligt. Det som var dött, över, slut, finns igen. Han som var död är borta ur graven, och snart kommer de få möta honom igen. Det är natten då allt är möjligt, då hoppet får kraft, då vi får tro på att livet är starkare än döden.

När jag tänker på vad som är det mest centrala i min tro, vad som liksom är hela grejen med kyrkan och kristendomen och alltihop, då är det just den här natten. Natten då Kristus uppstår från det döda. Hoppet som den symboliserar och förkroppsligar, övertygelsen om att livet är starkare än döden, och den kraft som gör livet starkare är kärlek. Att Gud älskar människorna så mycket att Gud själv blir människa i Jesus, och sedan solidariserar sig med oss så mycket att han delar våra livsvillkor ända in i svek, tortyr och död. Men den kärleken är så stark att döden inte kan övervinna den och livet står som segrare.

När jag menar att uppståndelsen är det centrala i min tro, då menar jag det på olika sätt. Dels spelar det roll att det en gång har hänt. Att personen Jesus faktiskt levde och dog, och att han övervann döden genom Guds kärlek. Det spelar också roll med uppståndelsen så som man säger i trosbekännelsen - de dödas uppståndelse en gång vid tidens slut. Jag tror att Guds kärlek kommer att räcka för att alla människor oavsett vilka de är och hur de tänkt eller trott i sina liv ska få en möjlighet att leva även efter döden. Guds kärlek till alla kommer vara starkare än döden när tiden tar slut.

Men jag tror inte att uppståndelsen bara var något som hände en gång för länge sedan, eller något som kommer att hända när tiden eller världen tar slut. Det som gör att jag tror på uppståndelsen, och det som gör uppståndelsen viktig, det är att uppståndelsen händer hela tiden. Jag tror att Guds kärlek gör att livet är starkare än döden på olika sätt redan här och nu. Uppståndelsemönstret kan vi se spår av överallt. Min tydligaste bild för det här fick jag när jag för några år sedan fick möjligheten att åka till Zimbabwe i några månader. Ni har säkert hört en del på nyheterna om hur det är där nu, och det var nästan lika illa redan då. Det var som att resa i döden. Dels bokstavligt talat - där har minst en fjärdedel av den vuxna befolkningen HIV. I massvis med byar och städer har nästan hela den produktiva befolkningen dött ut - kvar finns gamla och barn. Förutom att massor med människor dör, innebär det att hela samhället håller på att förfalla, exempelvis är dödsfrekvensen bland lärare så hög att det dör fler lärare varje år än som nyutbildas. De barn som lämnas utnyttjas ofta på olika sätt, och människor får inte den vård de skulle kunna eftersom ekonomiska och andra förutsättningar saknas. Som om det inte var nog med AIDS, så är landet fattigt, de har flera år varit torka och ont om mat, och det råder ett hårt förtryckande politiskt system med våld och hot, ingen yttrandefrihet och alla resurser i landet har antingen tagits av ledarna eller helt enkelt förslösats - stora delar av den bördiga jorden ligger obrukad. Som sagt, på många sätt var det döden. Men samtidigt fanns det liv trots allt. Varje morgon gick människor upp, lagade frukost till sina barn, gick till jobbet, på sjukhuset ute på landet där jag bodde gjorde sjuksköterskorna "ultraljud" med en tratt på de gravida kvinnorna, de odlade och gav vatten till sitt boskap. Och det kändes som att de varje morgon bara genom att gå upp skrattade döden i ansiktet. Mitt i döden fanns det livskraft, livsgnista, hopp. Inte så att de inte förtvivlade eller inte ville att det skulle bli bättre. Absolut. Men mitt i döden fanns det liv, fanns det hopp. Och för mig är det en bild av att det kan finnas uppståndelse, liv som döden inte kan övervinna. Och det har sin grund i kärlek.

Det är inte bara i sådana extrema situationer som uppståndelsemönstret visar sig. När någon plötsligt vågar säga ifrån när någon i deras närhet blir mobbad eller illa behandlad. När den som är ensam får nya vänner eller finner en plats där hon eller han kan vara sig själv. När en politisk ledare väljer att inte ta den fega vägen utan riskerar sin position för att få igenom ett fredsavtal eller en social reform. När nya plantor växer upp i öknen. Det kanske inte framstår som så stora under som att en människa väcks till liv från döden. Men liv i döden, och en kärlek som bär vad som än händer, det är det som uppståndelsen handlar om. Och tron och hoppet om uppståndelse, om liv mitt i döden, det är det som vi firar i natt.

Så som Jesu smärta var - aldrig någons varit har?

Predikan idag på långfredagen, Johannesevangeliet 19:17-37. Psalmen som nämns är nr 142 i psalmboken: Skåda, skåda, nu här alla.

Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.Det sjöng vi i psalmen i början på gudstjänsten. Men jag vet faktiskt inte om det är sant. Går det att mäta smärta och lidande? Kan de jämföras?

I en by i Zimbabwe följer en åldrande kvinna sin son till graven. Barnbarnen går bredvid, som de gjorde också vid sin mammas begravning något år tidigare. Nu ser deras familj ut som så många andra här - farmor, farfar och barnbarn. AIDS har svept bort en hel generation - det är inte bara ett lidande för varje människa som förloras, utan också ett långsiktigt lidande för hela samhället. Hur ska de gamla orka bruka jorden? Hur ska döttrarna klara skolgången utan en "Sugar Daddy" - någon som betalar skolavgifter och böcker och kläder i utbyte mot sexuella tjänster? Och hur ska det ens kunna finnas skolor och sjukhus och vägar och allt annat i ett land som inte bara drabbats av en omänsklig sjukdom som slår ut stora delar av den arbetande och skattebetalande befolkningen, utan också av torka och hårt politiskt förtryck? Och hur mäter man den smärtan?

På förlossningsavdelningen kommer de inrusande med skräck i blicken. Hon har så ont, och han är så rädd. Efter flera missfall trodde de verkligen, den här gången skulle det gå. Som de hade längtat efter det här barnet. De hade klarat sig förbi den första kritiska tiden, och förbi gränsen när det brukar gå att rädda även mycket små barn. Men det räckte inte. Innan de hinner göra kejsarsnittet har barnets hjärta redan slutat slå. Och föräldrarna står både inför den gränslösa sorgen och snart beslutet: är det värt smärtan att försöka igen? Hur många gånger klarar en människa att hoppas och sedan se hoppet krossas brutalt?

På spanska solkusten sköljs ännu en kropp upp på stranden. En ung kille, desperat efter livschanser och en annan framtid än den i fattigdom och hopplöshet, tog risken. Han satsade alla pengar han hade och försökte bege sig till Europa. Men som så många andra små och dåliga båtar från Nordafrika klarade inte den här att ta sig fram, och killen som nu flyter i vattnet är en av tiotusentals som hittas drunknade längs Europas stränder varje år. Och då vet vi inte heller hur många som aldrig ens når land utan drunknar till havs. Människor som är beredda att riskera sina liv för chansen att kanske, kanske slippa undan fattigdomen - och måste ta en livsfarlig väg eftersom de rika länderna stängt sina gränser.

På en kvinnojour någonstans i Mälardalen kommer en kvinna in med ett litet barn i handen. Hon har för en gångs skull inte försökt sminka över blåmärkena eller hitta på en ursäkt för den brutna armen. Nu vill hon bara bort, få gömma sig, slippa undan. Rädslan för vad som kan hända har blivit starkare än skammen och just nu bryr hon sig inte om blickarna och viskningarna från folk utanför. Hon hoppas bara att det ska bli annorlunda nu. Och att hon inte ska bli en av de 15-20 kvinnor som slås ihjäl i Sverige varje år av en man de lever eller levt tillsammans med. Men även om hon just nu är skyddad kommer tankarna - kan hon gömma sig för alltid? Kommer hon att kunna stå emot när han vädjar om förlåtelse och säger att han inte kan leva utan henne? Hur ska hon förklara för sonen att han aldrig kan träffa sin pappa? Och varför har just hon hamnat här?

Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.

Jo, det tror jag. Smärtan och lidandet i världen är ständigt, överallt, ofrånkomligt och outhärdligt. Vi gör vårt bästa för att slippa undan, vi byter kanal eller bläddrar förbi utrikessidorna eller tittar bort när vi ser någon på gatan som kanske skulle behöva vår hjälp. Vi försöker bygga säkerhetssystem och installera larm och gardera oss, ha kontroll på allting och på så sätt hålla lidandet och smärtan borta. Men det går aldrig helt. Katastrofen är nära som ett hjärtslag, en felbedömning i trafiken, några dåliga beslut eller ren och skär otur då vi är vid fel plats vid fel tillfälle. Och för många människor i världen ges aldrig ens möjligheten att fatta de dåliga besluten - många lever utlämnade till andra människors makt och beslut utan möjlighet att påverka eller ens möjlighet att överleva länge nog att kunna ha en åsikt. Det mänskliga lidandet och smärtan tar sig många uttryck, och Jesus på korset framstår i mina ögon ibland som den mest mänskliga av alla Jesusgestalningar. Smärtan, rädslan och utsattheten, om än på olika sätt och i olika grad, förenar oss människor.

I Johannes version av korsfästelsen som vi har läst idag, framstår Jesus som lugn och tyst. Inget ångestskrik om varför Gud har övergivit, utan Jesus verkar förstå vad som händer. Men evangelisten verkar ändå famla efter en mening. Allt som händer förklaras med ett skriftställe, som om lidandet måste ha en mening, frågan "varför" måste hela tiden kunna besvaras. Och vi som vet vad som händer på påskdagen kan ju se att Jesus lidande är meningsfullt i ordets sanna bemärkelse. Jesus lidande och död är en förutsättning för hela världens liv, för att övervinna dödens makt, för att knyta ihop Gud och mänskligheten, för att en gång för alla visa att livet är starkare än döden i slutändan. Kan vi tänka oss något mer meningsfullt?

Men där vid korsets fot är det långt till påskmorgon. För Johannes, Jesu mor Maria och de andra kvinnorna som ser Jesus tyna bort kan knappast några profetord kännas tröstande. De hade satsat allt på honom och nu var hans och deras vänner på flykt och han själv blev torterad och mördad, han som skulle göra så att allt blev annorlunda. Känslan av meningslöshet måste ha varit stark också för dem, just där och då.

När vi människor möter lidande och smärta kommer ofta frågan om det finns någon mening i lidandet, varför något händer. Frågan varför är nog djupt mänsklig, men jag vet inte om den alltid är rätt fråga att ställa. Eller, det är i vilket fall riskabelt att försöka svara på den. Det är lätt att hamna i mer eller mindre fromma floskler som att gud ville det, eller det var nog bäst det som skedde, eller att det nog finns en högre mening som vi inte kan förstå. Så kanske det skulle kunna vara i vissa fall. Men oftast tror jag att den här sortens meningssökande i lidandet leder tanken fel. Oftast tror jag att vårt mänskliga lidande är helt meningslöst. Det är inte så att Gud vill att barn ska svälta ihjäl eller tvingas in i prostitution. Det finns ingen högre mening med AIDS eller trafikolyckor. Det är inte bäst att ett barn förlorar en förälder, även om det är efter en lång tids sjukdom. Det betyder inte att det inte går att hitta mening i en svår situation, eller att goda saker kan komma ur det som var ont. Men lidandet, smärtan, är i sig inte meningsfull. Och vad skulle det säga om Gud, om Gud ville att människor skulle lida? Som prästen Joyce Tenghamn formulerar sig: Tack gode Gud, att jag inte finner någon mening i det meningslösa. Just därför härdar jag ut.

Men i smärtan, lidandet, meningslösheten är det ändå inte tomt. Jesus finns där tillsammans med oss. På korset bär Jesus våra smärtor och vårt lidande. Inte så att vi inte lider - det är ju uppenbart. Men så att vi inte behöver lida själva. Mitt i det outhärdligt meningslösa kan vi ändå veta: Jesus har också varit här. Nog kan vår smärta vara svår som Jesus. Och inte upplevde Jesus exakt alla former av mänsklig smärta - vad vi vet förlorade han aldrig ett barn, eller våldtogs eller tvingades till barnsoldat, eller vad vi nu kan komma på. Men genom sin dödskamp har han skådat såväl döden som smärtan i vitögat, och som varje smärta är individuell men ändå allmänmänsklig, så tror jag att Jesus har levt i och mött varje människas smärta. När jag står vid avgrundens rand, när kaos omger mig, när jag nästan inte kan leva på grund av livets orättvisor och grymhet, då vet jag: Jesus står här bredvid. Jesus har gått där jag går, frågat det jag frågat, känt och tänkt som jag. Det finns kanske ingen mening, men jag behöver inte gå genom meningslösheten ensam.

Sista versen i psalmen slutar annorlunda. Så som Jesus kärlek var, aldrig någons varit har. Och det tror jag är sant. Därför att den kärleken är så stark och så genomgripande och så stor, att den räcker för mer än vi kan tänka. Jesus älskar med en kärlek som inte ens döden kunde kväva, och som därför kan bära oss genom död till liv. Jesus älskar mänskligheten tillbaka till Gud. Jesus älskar så att det räcker också till var och en av oss. Jesus älskar så att han vill vara med oss, var och en, i våra smärtor och våra mörker, dag efter dag delar han vårt lidande och bär oss genom mörkret. Det betyder inte att mörkret försvinner. Men att vi får lita på att mitt i det innersta mörkret finns en låga, ett hopp, en röst som viskar: du är inte ensam. Jag har varit här förut. Och jag tänker stanna här hos dig.

För min skull

Den här predikan ska jag hålla ikväll vid skärtorsdagsmässa i Köpings kyrka, utifrån Johannesevangeliet 13:1-17.

/.../ Jesus steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Då sade Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet.” Men Jesus sade till honom: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.” /.../

Hör ni genansen i Petrus röst? Jag tycker mig höra en blandning av stolthet, rädsla, genans och att det är något han inte förstår. Jesus, som han kallar Herre, som han hade följt i flera år och som han ville vara med och vara som – skulle han få göra en så simpel, nästan förödmjukande uppgift som att tvätta fötterna? Petrus vägrar först. Aldrig i livet! Det är obegripligt för honom, dels att Jesus som han har sett göra så fantastiska saker skulle göra något sådant, tvätta de andras fötter. Och jag tror att det är lika obegripligt för Petrus att just hans fötter ska tvättas. Han är ju lärjunge till Jesus, inte tvärtom. Men när Jesus insisterar så ger Petrus efter, och är beredd att låta Jesus tjäna honom.

Jesus tvättar lärjungarnas fötter som ett exempel, han uppmanar dem sedan att tvätta varandras fötter och att inte göra skillnad på människor. Mästaren är inte förmer än sin tjänare och budbäraren är inte underlägsen den som sänt honom. Men jag tror också att Jesus gör det som bild för vad som ska komma. Om bara några timmar ska han som för några dagar sedan hyllades som kung förnedras, hånas, torteras, överges och dödas. Och hur märkligt de än låter så gör han det för oss. Han som borde hyllas som kung behandlas som en skurk. Han som borde behandlas som en mästare tvättar fötterna på sina lärjungar. Han som själv är Gud utsätts för total förnedring. I närheten av Jesus är det upp-och-nervända världen. Så har det varit hela den tid han har vandrat runt och predikat och gjort tecken, och så blir det också hans sista kväll i livet.

Men kanske är det allra märkligaste, det allra svåraste att förstå, och därmed också det allra största just detta: för min skull. Petrus tycker att det är konstigt att Jesus tvättar lärjungarnas fötter, men det är först när han kommer fram till honom som han verkligen reagerar. Aldrig i livet! Det är obegripligt, kanske nästan outhärdligt att för honom att tänka sig att Jesus måste göra det här för honom. Det som ska hända de närmaste timmarna och dagarna är inte bara något allmänt och generellt, inte något abstrakt eller teoretiskt. Det är väldigt konkret och i högsta grad personligt.

Kanske är det därför påskens drama är så starkt. Det handlar om liv och död, om kärlek och svek, om total hängivelse och självuppoffring. Men det handlar också om dig och mig. Och kanske är det för oss som för Petrus. Att det är obegripligt och nästan outhärdligt att det handlar om mig, att Jesus gör det här också för min skull. Men när Petrus inser att det är så det är, så överlämnar han sig helt, och det som är märkligt och lite skrämmande är samtidigt fantastiskt. Att Jesus kärlek, hans vilja att göra det här för mig, det sker inte för att jag är duktig eller gör allting rätt. Tvärtom, Jesus vet ju att hans lärjungar ska överge honom och Petrus ska förneka honom bara några timmar senare. Nej, det Jesus vill ge oss är av nåd, fritt och för intet. Det enda vi kan göra är att ta emot.

Jag tror att det inte är något som sker i ett enda ögonblick. Att leva i detta, att hela påskens drama också handlar om mig, detta obegripliga och underbara, det tror jag att det kan ta hela livet att lära sig – eller öva sig i. Men vi får hela tiden möjligheten att börja om och att öva oss. Kanske blir det tydligast i nattvarden, som vi ska dela snart. Där Jesus själv möter oss var och en utan förbehåll. För dig utgiven. För dig utgjutet.