søndag 23. desember 2007

Att säga Ja, som Maria

Predikan på Högmässa i Köpings kyrka, 4:e söndagen i advent.

Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. (2 Kor 1:17-22)

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse." (Luk 1:39-45)

Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Paulus sätter fingret på ett vanligt fenomen i dagens episteltext. Oviljan att binda sig, hålla alla dörrar öppna, svara lagom inlindat så att man inte bundit upp sig för något. Eller mer rakt på, säga ja i ett sammanhang och nej på samma fråga i ett annat. Den här oviljan att ta ställning eller binda upp sig beskrivs ibland som ett fenomen typiskt för vår tid, men uppenbarligen fanns det redan för nästan två tusen år sedan. Och visst går det att känna igen sig? Det är säkert olika för olika personer men för mig och tror jag många andra kan det finnas något lite läskigt med att bestämma sig definitivt – att avgöra sig fullständigt och inte kunna ändra sig.

En som sa ja var med hela sitt hjärta var Maria. Hon fick en märklig, nästan omöjlig fråga, att bli mor till ett väldigt särskilt barn, och hon kunde knappast då överblicka konsekvenserna. Hon tvekade och var kanske rädd, men hon sa ja till Gud. Ja till en uppgift, ja till att ställa sitt liv till förfogande för Guds verk. I detta är Maria en stor förebild, och skälet att hon högtidlighålls så här sista söndagen innan jul. Hon sa ja, och i det ja:et blev det möjligt för Gud att bli människa i Jesus.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite kring henne. Hur det var den där tiden när hon var gravid, när hon visste att det var något speciellt med barnet men nog egentligen inte förstod vad. Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Helt säkert kunde hon inte se alla de långsiktiga konsekvenserna, att det verkligen skulle bli så att alla släkten skulle prisa henne salig, att hennes son skulle förändra världen i bokstavlig bemärkelse. Vad vi vet är att hon sökte sig till sin släkting Elisabet som också hon var gravid med ett speciellt barn, som skulle bli profeten Johannes Döparen. Kanske ville hon dela erfarenheter, kanske söka stöd. Kanske ville hon bara ha bekräftelse på att hon inte var galen, mitt i en situation som måste ha känts just galen. Och den bekräftelsen får hon, när hon inte ens hinner fram till Elisabet innan hon ropar högt, som det står.

Maria är en stor förebild, en central figur i berättelsen om Jesus. Men hon riskerar också att bli våra drömmars fånge. Genom tiderna har Maria använts på många olika sätt, inte minst för att hylla ett omänskligt kvinnoideal. När vi högtidlighåller Maria idag vill jag lyfta fram den vanliga kvinnan Maria, den vanliga människan som fick bidra med sig själv i något mycket märkligt, Guds människoblivande. Det gör henne inte mindre i mina ögon, tvärtom. En vanlig kvinna som fick säga ja till Guds under, är för mig större än en onåbar Himladrottning.

Det Maria sa ja till, det hon fick vara en del av, är det som på teologspråk kallas inkarnationen, Guds människoblivande, bokstavligt talat "i köttet". I den gamla bibelöversättningen stod det just så, ordet blev kött, och i all sin nästan äckliga konkretion fångar det uttrycket för mig vad julen handlar om. Gud går in i världen. Från en abstraktion till konkretion. Julens budskap är Gud inte är långt borta från någon enda av oss, att Gud väljer närvaro, att vara en av oss. Hela världens och livets ursprung och mål blir något av det mest sköra och sårbara: ett litet barn. I Jesus visar Gud sitt rätta ansikte, genom honom ser vi vem Gud är, hur Gud är. Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom, skriver Paulus. Det är till honom också Maria säger ja, utan att kanske riktigt förstå vidden av det.

Vi står inför julen. Snart är fixandet och stressen och stöket över, och förhoppningsvis infinner sig några dagars julfrid. Tid att inte bara göra, utan även lite tid att få vara. Kanske kan det också få bli en tid att begrunda, att få reflektera över om det finns saker i mitt liv att säga ett helhjärtat Ja eller Nej till. Precis som Maria, kan vi säga ja till Gud, och då vet vi inte vilka under som kan börja växa i våra liv. Kanske kan Paulus ord också inspirera till tydliga ja och nej. Det innebär inte att det inte kan finnas gråzoner och nyanser i våra liv. Inte heller att det är bra att dra förhastade slutsatser och fatta beslut för snabbt. Men att ibland är det tid att göra som Maria: säga ett helhjärtat Ja. Kasta sig ut i det okända i tillit på Guds löften. Och lita på, att i det sköra och sårbara, mitt i livet, där finns Gud som vill dela våra liv. Och där kan Guds under växa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 19. desember 2007

Julen - bortom reklambilder och familjelycka

Tal på skolavslutning för årskurs 6-9.

Julen – det är verkligen familjens högtid i vårt land. Många andra helger kan man fira med kompisar eller vänner eller på olika sätt, men julen tänker vi oss ofta som en familjehögtid. Alla ska vara hemma, det ska pyntas och stökas tillsammans och sen ska det ätas julmat och delas ut julklappar – kanske det till och med blir dans runt granen. Eller nu förtiden kanske vi snarare spelar spel eller ser på film tillsammans, men ändå. I varenda tv-reklam, i filmer och på julkort får vi se bilderna av de lyckliga familjerna med tindrande barnaögon och snälla föräldrar i fina hem med gigantiska julbord och dyra och uppskattade julklappar. Men för hur många ser egentligen julen ut så?

När vi ser bilderna från den allra första julen, så får vi också ofta se en lycklig familj. Maria och Josef som med snälla ögon vakar över det gulliga Jesusbarnet. Änglarna sjunger, herdarna med alla fåren som kommer och stjärnan som lyser. Det är nästan så man förväntar sig att det ska komma några gulliga Disneykaniner framhoppandes. Men så tror jag inte att det var den där första julen. Kanske var det kallt och regnigt, åtminstone måste det ha varit otroligt jobbigt för Maria att resa till fots eller med åsna när hon var höggravid. Ingenstans att ta vägen, vara tvungen att föda barn långt bort från släkt och vänner och inte ens få vila ut i en riktig säng utan ute bland djuren. Dessutom, Betlehem var knappast någon fridfull plats. Landet var ockuperat, det rådde konflikt och anledningen till resan var att ockupationsmakten ville att alla skulle registreras för att kunna beskattas. Snart efter den gulliga scenen i stallet tvingas de fly eftersom kungen är ute efter barnets liv, medan han ännu är en bäbis blir Jesus ett flyktingbarn. Nej, det fanns nog inga tindrande Disneykaniner den första julen.

Jag tror att det är lite samma sak med våra egna jular idag. Visst finns det mycket som är härligt och roligt med julen, för de allra flesta av oss. Godis och julmat, ledig tid att hänga med kompisar och familj, det kan vara en fridfull och glad helg. Men oftast blir det inte riktigt så där fantastiskt som i reklamen. Kanske får vi inte de där julklapparna vi ville ha, kanske hinner vi inte med allt vi tänkt, kanske är föräldrarna stressade och trötta. I familjer med rötter i flera kulturer kanske man inte firar jul alls, eller gör det på helt andra sätt än i reklamidealet. Och för många barn och unga är julen långt ifrån idyllen – de som inte kan vara med båda sina föräldrar, de som förlorat en släkting eller familjemedlem, de som inte får så mycket julmat eller julklappar för att familjen inte har råd med något extra, eller som har en familjemedlem som dricker för mycket eller bråkar och slåss. Vi vill inte tänka på att det är så, men så ser julverkligheten ut för massor med barn och unga i vår stad.

Men om vi kan se bortom reklambilderna och glittret, bortom idealen och de orimliga förväntningarna, då finns det ändå något mer med julen. I kyrkan firar vi jul till minne av just det där lilla flyktingbarnet som långt ifrån den glittriga julreklamen påminner oss om det som är viktigt. Julevangeliet handlar just om hur Gud blir människa, en av oss, för att vara närvarande i allt det som är människors verklighet oavsett hur den ser ut. Kanske kan det också bli en påminnelse om att vara glada för allt det fina vi har omkring oss, även om det inte blir precis som vi hade tänkt oss. Att julen inte är en tävling i att vara mest lik de perfekta reklamfamiljerna eller få finast julklappar. Och att det någonstans i min närhet finns någon – kanske inte ett nyfött barn i ett stall, men någon annan som kan behöva något som jag kan dela med mig av eller behöver en bra kompis. Att oavsett hur våra familjer eller julfiranden ser ut, så är vi värdefulla och älskade bara för att vi finns.

En riktigt fridfull jul och ett välsignat nytt år önskar jag er alla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Barnet bortom glittret

Betraktelse på julbön på äldreboende, veckan innan jul.
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor
himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han
har utvalt." När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.(Lukas 2:1-20)

Barnet i krubban. Josef och Maria som stillsamt vakar. Djuren som storögt tittar på. Stjärnan som lyser. Herdarna som kommer och så småningom kungarna från Öster. Allt är frid, sjunger vi i psalmen, och på bilder av krubban är det ofta just så. Fridfullt, stillsamt och nästan gulligt.

Och visst är det så – men inte bara. Inte riktigt. För mitt i allt det stillsamma och gulliga händer något oerhört: Gud blir människa. I en värld av konflikt under pågående ockupation föds Gud in i världen, som ett litet värnlöst barn. Snart tvingas familjen fly, det är oroliga tider. På många sätt liknade situationen när Jesus föddes vår tid.

Där möter Gud oss. Som ett flyktingbarn av ett förtryckt folk, som får sitt första hem i ett uthus utan ens en riktig säng. Gud kommer oss till mötes, som en av oss, i en utsatt situation, som en av de minsta. Så är Gud. Bortom allt gulligt och allt glitter är det detta som är julens budskap: ett flyktingbarn i en krubba. Gud själv bland människorna, hjälplös och beroende av människohänder och människofamnar. I detta lilla, det allra största: Guds kärlek till människorna.

fredag 14. desember 2007

En tid för förberedelse

Adventsandakt på äldreboende.
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" (Matteus 21:1-9)

Det är något visst med välkända texter. Att veta vad som ska komma, känna igen ordvändningarna – även om översättningen är ganska ny – och gå in händelseförloppet. Kanske väcks minnen från adventsgudstjänster i barn- och ungdomsåren, kanske finns det en särskild kyrka eller körsång eller plats som vi associerar till när vi hör texterna. Bilden av Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, och folket som samlas kring honom och ropar hosianna. Tillsammans med adventspsalmerna, doften av kaffe, glögg och saffran och att vi har adventsljus och adventsstjärnor är det tydligt: snart är det jul!

Men det är inte jul än. Och jag tycker att det är lite tråkigt att vi är så snara på att ta ut julen i förskott. Redan i november hörs julsångerna på radion och i köpcentrum och när det väl är dags så har vi nästan tröttnat. Adventstiden har sin egen karaktär, sin egen musik och sitt eget budskap. Det är en tid för förberedelse och eftertanke, en tid då vi får se fram emot det som kommer, den som kommer. Inte bara fundera på julklappar och mat och resplaner och annat som sak förberedas, utan också förbereda oss själva. Julen är tiden då vi firar Jesu ankomst i världen men också i våra hjärtan. Adventstiden kan bli en tid att reflektera – är jag beredd att ta emot det goda Gud vill ge i mitt liv? Vad är det viktiga i mitt liv, vilka goda gåvor har jag fått, och kan ge vidare till människorna omkring mig? Bortom glittret och dekorationerna finns någonting mer, en Gud som vill ha en relation med oss. Låt adventstiden bli en tid när vi, även till det inre, förbereder oss för julens budskap: Gud blir människa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

søndag 25. november 2007

"... men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer."

Predikan i Köpings kyrka på Domsöndagen. Psalmen som refereras i predikan är nr 620 vers 5.
Jesus sade: "Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannesev 5:22-30)

Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

De här raderna ur psalmen vi sjöng, skrivna i slutet av 1600-talet av poeten och vissångaren Lasse Lucidor, fångar för mig det centrala i domsöndagens budskap. Att vi inte kan blunda för tanken på en dom, en sista räkenskap inför Gud där våra tillkortakommanden kommer att belysas i ett sanningens ljus. Och den stora trösten och tillförsikten att det är Jesus och ingen annan som dömer oss.

I vår kyrka talar vi inte så ofta om den yttersta tiden, eskatologi som det heter med ett fint ord. Kanske för att vi vill ta avstånd från gamla tiders svavelpredikningar som användes för att få människor att acceptera världens orättvisor och söka tröst i tanken på himlen för den som fogade sig. Kanske för att vi ser en motsättning mellan att hjälpa till att bygga Guds rike här och nu i den här världen och att tänka och tala om Guds rike utanför tiden, efter döden. Kanske för att tanken på vad som händer vid världens slut inte är så lättsmält och passar in med våra tankar och bilder av Gud. Kanske för att de bibliska bilderna är tvetydiga och i vissa fall brutala. Kanske är vi så noga med att betona Guds förlåtelse, godhet och nåd, att Gud inte är straffande och fördömande, att vi inte kan hantera texterna och bilderna kring domen och den yttersta tiden.

Jag tror inte att tanken på en sista räkenskap eller dom står i motsats till Guds godhet och förlåtelse. Jag tror inte heller att tron på att Gud en dag ska skapa nya himlar och en ny jord är ett hinder för att arbeta för Guds rike i den här världen. Tvärtom är tanken på en rättsskipning eller att Gud en dag ska låta allt som dolts komma fram i ljuset för mig en del av hoppet, en del av att kunna uthärda i de orättvisor vi inte kan förändra. Det behöver inte innebära ett Guds straff för dem som gör saker jag anser vara fel. Det betyder inte heller att jag behöver gå runt och vara rädd.

Vi vet inte exakt vad som händer efter döden eller vid tidens slut. Allt vi har är bilder. Några av dem har sitt ursprung i bibelns berättelser, andra är mer folkliga eller kommer ur traditionen. Även bibelns bilder har förvaltats på olika sätt i olika kulturer och präglat våra egna bilder. Ibland har de närmast förvanskats, som att många tror att kristna tror att den som är snäll kommer till himlen och den som är elak kommer till helvetet – i vår lutherska tradition ligger ju betoningen tvärtom på tron, nåden och Jesu försoningsdöd för alla människors skull. Gärningslära, att det är genom våra handlingar och gärningar vi förtjänar frälsning eller Guds nåd, är närmast ett skällsord i luthersk teologi. Snällhet har inte mycket med frälsningen att göra. Samtidigt tror vi ju att Gud förväntar sig saker av oss. Förväntar sig att vi ska göra mot våra minsta det som de behöver. Tron utan gärningar är död, står det i Jakobsbrevet. Och flera är Jesusberättelserna om den yttersta tiden där var och en ska mätas efter sina handlingar.

I vår tradition har de juridiska bilderna varit tveklöst starkast och mest präglat vår syn på den yttersta dagen. Bilden av Gud eller Jesus som en domare, där det blir rättegång med våra livs gärningar som bevis där åklagaren yrkar på straff och vi ska dömas. Åtminstone för mig är det ganska skrämmande, tanken på att sitta på den anklagades bänk och försöka försvara alla mina felsteg. När jag ser på mitt liv inser jag att det finns mycket som förtjänar att dömas eller som jag åtminstone inte kan försvara.

Men den juridiska bilden är inte den enda. Den behöver kompletteras. En annan bild är den ekonomiska, om räkenskapens dag där vi ser hur vårt pund har förvaltats. Kanske blir det mindre skrämmande om vi istället för en rättegång tänker på en revision? En genomgång av allt som har hänt, om tillgångar och förluster och där det istället för en åklagare och domare finns en revisor som vill föreslå ansvarsfrihet?

Ytterligare andra bilder finns. För mig är de starkaste bilderna de som handlar om klarhet och ljus. Att allt ska bli synligt som förut gömts. Att vi ska få se klart ansikte mot ansikte och inte längre som i en gåtfull spegel. Att allting – inte bara handlingar och val som jag gjort, utan även allting i mig som människa och allting som hänt mig, konsekvenser och orsaker, kommer att läggas i ett klart ljus och sättas i ett sammanhang. Där jag inte bara sitter på de anklagades bänk utan också är målsägande, alltså den som är offer för brott. Inte bara är ansvarig för räkenskapen utan även fordringsägare, den som någon står i skuld till. Det är inte enkelt att se sig själv som den som gjorts orätt mot heller. Där det som står i centrum inte i första hand är skuld, utan sanning. Att saker ska ställas till rätta och klargöras. Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, och en yttersta dag där ingenting lägre är dolt och hemligt utan ärligt och öppet är för mig inte nödvändigtvis mindre svårt men sannolikt friare.

Av alla de här bilderna, så finns det ingen som direkt förutsätter straff. Att några straffas till evig plåga i helvetet, eller några lämnas utanför det himmelrike som finns till för andra. Sådana bilder finns i bibeln, men det finns också andra. Att gud ska bli allt i alla, att var och en, oavsett vilket liv man levt, kan benådas och få komma hem till Gud. Vi tänker så lätt att dom och straff hör ihop, men jag tror inte att det är fallet. Även om tron på helvetet eller en ”dubbel utgång” som det kallas i teologin finns bland annat i dagens text, så finns också genom evangelierna, genom paulus brev, hos kyrkofäder och genom hela teologihistorien också ett annat spår: hoppet om frälsning för alla. I vårt individuella tänkande förutsätter vi ofta att det här ansvaret och revisionen eller vilken bild vi nu använder måste innebära att vissa individer straffas och vissa går fria. Det är inte en självklar tolkning. Kanske måste vissa saker, företeelser och handlingar ”brännas bort”. Vissa delar av mig eller av mänskligheten – inte vissa personer.

Men framför allt finns det en sak som talar emot straffet. Och det är det som dagens evangelietext kretsar kring: Jesus. Det är jag som dömer, säger Jesus i texten. Jesus, som inte bara har levt ett liv som människa för vår skull, utan även gått in i döden och besegrat döden för vår skull. Jesus, som piskats och torterats, mobbats och svikits, övergivits till det totala utanförskapet. Som trots detta älskar oss mer än livet självt. Det är denne Jesus som har makten och som dömer. Ingen avlägsen sadistisk domare främmande från människors vardag och villkor. Ingen Idoljury eller expertpanel. Ingen godtycklig paragrafryttare. Det är Jesus. Jesus, som dött för alla människor, som försonat världen med sig själv.

I vår kyrka har den här söndagen namnet domsöndag. Men i många kyrkor – de flesta faktiskt – heter den här dagen Kristus Konungens dag eller Kristus Segrarens dag. Det säger något om perspektiven. Det vi firar idag är inte domen utan Kristus seger över döden. Hoppet om att Kristus en dag ska komma tillbaka, att det ska bli nya himlar och en ny jord, där Guds tält står bland människorna och Gud ska göra allting nytt. Där den rannsakan som ska ske helt är i ljuset av Kristi seger över döden.

Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

søndag 11. november 2007

Förlåtelse handlar om sanning och rättvisa

Predikan på 23:e söndagen efter trefaldighet, 11 november, Högmässa i Köpings kyrka. Innan predikan har vi sjungit psalm 788 För livets skull.
Petrus kom fram till Jesus och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. Därför är det med himmelriket som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen förde man in en som var skyldig honom tio tusen talenter. Eftersom han inte kunde betala befallde hans herre att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas. Tjänaren kastade sig ner och bönföll honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans.’ Då kände hans herre medlidande med honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld. Men när tjänaren gick därifrån mötte han en annan tjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han grep honom om strupen och sade: ’Betala tillbaka vad du är skyldig!’ Den andre kastade sig ner och bad honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala.’ Men han ville inte utan gick därifrån och lät sätta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra tjänarna såg vad som hände tog de mycket illa vid sig och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade denne till sig tjänaren och sade: ’Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?’ Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Så skall min himmelske fader göra med var och en av er som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder." (Matteusevangeliet 18:21-35)

Förlåtelse utan gräns är söndagens tema, och vi har fått höra berättelsen om den rike mannen som efterskänkte den fattiga tjänarens skuld, men när han i sin tur inte ville efterskänka en mycket mindre skuld, ändrade sig den rike mannen och krävde att han skulle göra rätt för sig. Är det verkligen en förlåtelse utan gräns?

Det finns mycket att säga om förlåtelse – som teologiskt begrepp, som mönster för hur vi ska leva tillsammans i vardagliga relationer eller som filosofiskt problem. Den här texten innehåller många olika lager och olika vinklar. För mig handlar den framför allt om relationen mellan förlåtelse och rättvisa eller förlåtelse och sanning, och kanske framför allt om vad förlåtelse inte är.

Ibland framstår förlåtelse som en enkel lösning, att överslätande glömma något som hänt och snabbt gå vidare. Vi kan ibland säga till barn att de måste säga förlåt utan att egentligen ha rett ut vad som har hänt. Det händer till och med att den som förlåter och går vidare, exempelvis i en relation efter otrohet, uppfattas som lite dum eller kuvad. Men verklig förlåtelse har inget med varken dumhet, glömska eller överslätning att göra.

Verklig förlåtelse har med rättvisa och sanning att göra. Förlåtelse som inte bygger på att sanningen har uttalats, och att rättvisa skipats, är ingen verklig förlåtelse. När saker lämnas outredda och överslätade är det som sker inte förlåtelse, utan lögn och kanske feghet. Och när den som har makt vill att den maktlösa eller svaga ska förlåta en oförrätt utan att ställa relationerna till rätta, då är det ytterligare en maktfullkomlighet, kanske i värsta fall ett ytterligare övergrepp.

För att förlåtelse ska kunna äga rum, måste sanningen sägas och rättvisa upprättas. För att något – en enda handling eller en längre period av svek och lögner, eller på ett större plan ett förtryck av ett folk – ska kunna förlåtas måste det som har hänt som kunna få ord och beskrivningar, kallas vid sitt rätta namn. Inom psykologin talar man ibland om kraften som finns i benämnandet, att sätta ord på något som tidigare hållits ordlöst. Vi måste veta vad som har hänt och vad som behöver förlåtas. Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, och jag tror att detta är något av förlåtelsens stora hemlighet. När vi med oskyddad blick vågar se våra egna liv, såväl det vi gjort mot andra som det som gjorts orätt mot oss, då finns möjlighet till försoning och förlåtelse.

Det behövs också rättvisa för att förlåtelse ska kunna äga rum. Den rättvisan betyder inte hämnd eller omänsklig återbetalning eller något matematiskt uträknat proportionerligt straff. Nej, jag tror att rättvisa i det sammanhanget betyder att den orätt som fanns är borta inför framtiden. Om ett förtryckt folk ska kunna förlåta sina förtryckare, då måste förtrycket upphöra. Om den försmådda hustrun eller mannen ska kunna förlåta sin otrogna partner, måste tilliten kunna byggas upp igen, utan nya lögner. Om den som mobbas och trakasserats ska kunna förlåta dem som utsatt henne eller honom, så måste mobbingen upphöra. Det låter kanske självklart, men är det inte. Och det är här jag tror att dagens text kommer in i bilden.

Den rike mannen kunde i sin medkänsla efterskänka den fattige tjänarens skuld. Men när han fick veta att tjänaren inte använt den möjligheten att bygga en ny framtid, att börja på nytt, utan istället behandlade en annan tjänare illa för en mycket mindre skuld, då tror jag att den rike mannen insåg att det inte skett någon förändring. Om vi tänker oss att det som tjänaren hade bett den rike mannen var att det var den svages eller fattigares behov som skulle stå i centrum, inte den starkes rätt, så hade han själv ju gått och visat precis på den motsatta principen. Han använde en annan princip, en annan makt när han själv kunde. För att verklig förlåtelse ska kunna äga rum måste vi vara beredda att se sanningen, erkänna både de oförrätter som vi utsatt andra för och som vi själva utsatts för, och vara villiga att låta dessa förändras. Även när det inte gynnar oss själva och fast det ofta kan vara smärtsamt.

Den här sortens genomgripande förlåtelseprocess kan vara tung och jobbig. Men jag tror också att det är enda vägen framåt – såväl i trasiga mellanmänskliga relationer som i de stora konflikterna mellan folk och länder. Utan förlåtelse och försoning riskerar något annat att bli resultatet – bitterhet. Konflikten kanske är löst för stunden, men utan att sanningen sagts och förlåtelse ägt rum finns känslan av oförrätt kvar. Det finns många exempel på hur människor och folk kämpat för att få sanningen och erkännandet sagt – allt ifrån hur olika folk kämpat för att få historieskrivningen att erkänna folkmord på det egna folket även ganska långt tillbaka i tiden till människor som ”talar ut” i media eller böcker för att få berätta sin version av en historia som förekommit i offentligheten. Och i bitterheten finns inte bara risken att den tidigare oförrätten fortsätter utan också att vi väljer hämnden, eller nya oförrätter som väg istället för den mer komplicerade men befriande förlåtelsen. Som vi sjöng i psalmen innan: För livets skull ska sanningen bli synlig./…/ För livets skull vänds vanmakten till vrede och ska rätten flöda fram. Där det finns förlåtelse och befrielse, där finns möjlighet till liv.

Jesus är tydlig: ni ska förlåta varandra – och inte bara så mycket som sju gånger utan sjuttiosju gånger. Det kommer inte att vara enkelt, men vi uppmanas att gång på gång på gång gå in i den smärtsamma processen att se våra egna och andras liv som de verkligen är, förändra orättvisorna och gå vidare mot framtiden i förlåtelse. Och vi får göra det i full förtröstan på att hur många gånger vi än måste förlåta, har Gud redan förlåtit oss fler. Och Gud kommer att fortsätta förlåta oss igen och igen och igen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

søndag 4. november 2007

Jag skall inte låta någon gå förlorad

Reflektioner på minnesgudstjänst med ljuständning för alla som dött under året, Köpings kyrka 4 november.
Jesus sade: "Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen." (Johannesevangeliet 6:37-40)

Jag skall inte låta någon gå förlorad.
När Jesus talar om Gud och om att höra hemma hos Gud i texten som vi hörde för en stund sedan, så är det den här meningen som stannar kvar hos mig. Jag skall inte låta någon gå förlorad. Jesus säger de här orden i Johannesevangeliet i ett sammanhang där han beskriver Gud och Guds vilja att ha en relation till människorna. Han talar om hur det ska bli – kanske imorgon, kanske i den yttersta tiden. Och det är tydligt vad som är Guds vilja: Jag skall inte låta någon gå förlorad.

Den här helgen tänder vi ljus. Vi har nyss tänt ljus här i kyrkan och många av er har kanske varit på kyrkogården också och tänt ljus på en grav. Vi tänder ljus för att hedra de döda, för att bevara deras minne. För att tacka för vad de betytt i våra liv. När vi tänder ljus är det också ett sätt att visa att de på ett sätt finns kvar hos oss. De intryck de har gjort, avtrycken av deras liv finns kvar i våra liv.

När vi förlorar en människa i våra liv är det en förlust. Den kan lämna ett tomrum efter sig, saknaden kan ibland bli oerhört konkret. Men även om det är en förlust för oss är den människans liv inte förlorat. Minnena och tacksamheten, avtrycken och spåren finns kvar hos oss. Och i Guds kärlek finns människan bevarad även genom döden. Jag skall inte låta någon gå förlorad.

onsdag 17. oktober 2007

Tacksam?

Betraktelse på Ung mässa i Köpings kyrka idag 17/10.
Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds
vilja i Kristus Jesus. (1 Thessalonikierbrevet 5:16-17)

Visst låter det käckt och fromt? Be alltid, var alltid glada och tacka ständigt Gud. Det låter ju som en nidbild av präktiga kristna, som går runt och är glada för allt och inte ser några av vardagens problem eller komplexitet. Som inte förstår hur svårt det är att vara människa ibland. Som ber istället för att leva.

Nej, det tror jag inte är ett bra sätt att vara kristen – eller människa – på. Och jag tror inte heller att det är det som menas. Jag tror att det handlar om en livshållning, en inställning till livet. Om att se det värdefulla i livet och inte ta det för självklart utan faktiskt vara glad och tacksam för allt gott jag ändå har. Om att se verkligheten för vad den är, men alla problem och svårigheter och ändå se att det finns liv, det finns kärlek och generositet och omsorg och livskraft i världen. Inte så att man ska gå runt och vara liknöjd och strunta i det som är dåligt. Inte heller att man ska vara tacksam för det lilla man har och inte vilja ha nån förändring. Tvärtom, jag tror att om man kan se på livet med tacksamhetens och ödmjukhetens ögon, då tror jag också att man kan hitta kraften till förändring. Att göra något åt orättvisorna i världen eller ställa upp för en kompis som blir illa behandlad eller dela med mig av det jag har. Och att vi kan sätta den tacksamheten i relation till Gud – Gud är den som livet kommer ifrån, som är allt det godas ursprung och som kan ge oss kraften till förändring.

I söndags var det Tacksägelsedagen, och det är därför vi läser den här texten idag. I amerikanska serier och filmer ser man ofta hur det firas Thanksgiving, med en stor familjemiddag och där alla får säga något de är tacksamma över eller har anledning att tacka för just nu eller under det senaste året. Den amerikanska Thanksgiving är en annan helg än den svenska tacksägelsedagen och har ett annat ursprung, men jag tänker ändå att just traditionen med att fundera över vad jag har skäl att vara tacksam för, det är tradition värd att importera. Om inte på en stor familjemiddag, så åtminstone tyst för sig själv.

Alldeles strax ska vi be vår bön om förlåtelse eller överlåtelsebön. Vi blir stilla en stund, och vi får möjlighet att fundera, var och en, på vad vi har att vara tacksamma över i våra liv, hur vi kan sprida det vidare till andra människor och om det är något jag vill lämna bakom mig.

Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 10. oktober 2007

Ett annat liv är möjligt

Denna betraktelse höll jag igår på en mässa för präststudenter i Uppsala i samband med ett föredrag om Västerås stifts rollspelsarbete.

Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: ”Följ mig!” Levi lämnade allt och steg upp och följde honom.
(Lukas 5:27-28)
Har ni någon gång varit med om en upplevelse som går helt på tvärs mot dina tidigare erfarenheter? Jag menar, om man har varit i en situation massor med gånger och det alltid går likadant, då vet man ju vad som ska hända. Och om det plötsligt händer något annat, då är det inte helt lätt att förstå vad som händer.

Jag menar så här, om man som jag alltid blir bemött på ett sätt, med förakt och avstånd, då förväntar jag mig ju inte så mycket annat heller. Och visst, det är klart att jag valt ett yrke som folk inte gillar. Och det har ju hänt att jag har utnyttjat min position en eller annan gång. Men vad gör man inte för att överleva? Och förresten, ingen gillar ju mig ändå, då finns det ju inget skäl att vara trevlig. Det blir ju som en ond cirkel. Det är ju nästan ironiskt, att jag heter Levi, som de gamla prästerna, som var de mest vördade av hela folket. Och istället för en vördad präst blev jag en föraktad tullindrivare. Men jag hade vant mig. Så hade det alltid varit, så skulle det alltid vara. Jag var en sån folk ser ner på, och jag trodde att det var sån jag var. Att det var liksom inbyggt i världens ordning.

Men så en dag så hände det där som inte kan hända, som vände upp och ner på hur saker är. En som andra följde, en som talade med mäktiga ord, en som var beundrad och människor var nyfikna på. Han talade om Gud, och de som gör det brukar tycka särskilt illa om sådana som mig, så jag blev lite orolig när jag såg honom komma åt mitt håll där jag satt vid muren. Inte för att det skulle hända något värre än vanligt, men en liten klump i magen fick jag allt.

Han kom rakt mot mig och stannade till precis framför mig. Jag hade garden uppe, förstod att han skulle säga något elakt eller åtminstone fråga varför jag satt här och tog ut skatt åt romarna när jag själv är jude. Men det gjorde han inte. Han tittade på mig, rakt i ögonen. Men i hans blick fanns inget av det där föraktet eller avvisandet eller rädslan som brukar finnas i människors ögon när de ser på mig. Istället fanns där en värme. Ett accepterande. Blicken sade att jag var en människa, någon som var att räkna med, en like. Jag fick svindel.

I ett enda brännande ögonblick kände jag att det kanske inte var sant det där som jag tog för givet. Kanske behövde det inte vara så att jag inte hör till, inte är som andra. Hela min erfarenhet av att vara annorlunda, utanför, föraktad fick plötsligt en motvikt. I hans blick kunde jag för ett ögonblick våga tro att det fanns en annan bild av mig som var sann, ett annat liv kanske var möjligt.

När han till slut öppnade munnen sa han bara en sak: ”Följ mig”. Jag hade inget val. Utan att tänka reste jag mig upp, lämnade mitt bord och tullkassan, plockade ihop mina saker och när han började gå följde jag efter. Jag vände mig inte om en enda gång.

Andra bloggar om: , ,

lørdag 6. oktober 2007

Rikedom är till för att delas

Beredelseord/betraktelse på veckomässa i Köpings kyrka. Texten hör till 17:e söndagen efter trefaldighet, den söndag som "föll bort" när Mikaelidagen inföll förra söndagen.

Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.
(1 Tim 6:7-11)


Det är hårda ord från författaren till Timotheosbrevet. Kärleken till pengar är roten till allt ont, det har blivit något av ett bevingat ord. Några av de andra texterna som hör till den här söndagen handlar om samma sak fast uttryckt på ett annat sätt – ingen kan tjäna två herrar, både Gud och mammon, den som älskar rikedom får aldrig nog, så går det för den som samlar skatter på jorden men inte är rik inför gud. Det finns många bibelord om faran med att drabbas av girighet eller kärlek till pengar. Och nog finns det som en fara, både att vi försummar sådant som är viktigt för materiella saker eller pengar, dels att vi tror att pengar eller saker ska göra oss lyckliga. Men den faran tror jag inte bara handlar om pengar. Vi kan bli giriga och ledas fel också av andra saker – makt, berömmelse och beundran, bekräftelse. Ibland tror jag att vi kan förblindas av den bild av oss själva som vi vill ha istället för den vi egentligen är. Och när fel saker blir viktiga så tappar vi bort det som är centrum, det som egentligen spelar roll. Att det är bara i Gud som vi har vårt ursprung och mål, och det är i Guds kärleks ögon vi kan se oss själva som vi verkligen är. Och att den rikedom vi har – oavsett om det handlar om pengar eller makt eller andra resurser – är till för att delas med våra medmänniskor.

Andra bloggar om: , ,

lørdag 8. september 2007

Enhet bygger på tillit, inte rädsla


Predikan på 14 söndagen efter trefaldighet, 9 sept 2007, högmässa i Köpings kyrka. Bilden ovan delades ut till alla besökare som utgångspunkt för predikan.

Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: "Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare." (Lukasevangeliet 22:24-27)

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Filipperbrevet 2:1-5)

Bilden som ni ser är en satirteckning från Kuba, och heter "Unanimidad", Enighet på spanska, och jag tycker att den illustrerar på ett lite drastiskt men träffande sätt hur vi ofta tänker på enighet eller enhet. Alla tycker lika och den som tycker annorlunda, eller är annorlunda, får anpassa sig eller försvinna. Nu är det dags för samling, enhet, säger politiska ledare ibland, och då brukar det betyda rättning i ledet. Mindre plats för vildvuxna tankar och sätt att vara på, mindre plats för kritik och nya idéer. Det är inte bara i politiken, ett företag eller organisation kan bestämma sig för att en ny enhetlig linje gäller – och det betyder ofta mindre plats för det som är annorlunda. Enhet, enighet, enhetlig. De orden står ofta i motsats till mångfald. Likhet som betyder anpassning, och som inte sällan har att göra med tvång eller hot.

Dagens tema är Enheten i Kristus – men det handlar om en annan sorts enhet. I evangelietexten så står det inget direkt om enhet, utan Jesus talar istället om ledarskap. Om att vara en tjänare istället för en härskare. Jesus är inte en ledare som härskar med makt utan med kärlek. Och jag tror att det är just ett sådant ledarskap som kan leda till verklig enhet, mycket mer än det som bygger på rättning i ledet och att skrämma till tystnad.

För jag tror att ett ledarskap som tror att enhet betyder likformighet eller anpassning, det bygger på rädsla. Rädsla för att makten ska falla en ur händerna om alla gör på sitt eget sätt. Eller, kanske mindre egoistiskt, att det inte går att hålla ihop en organisation, ett land, ett parti, en kyrka, om alla gör på sitt eget sätt. Rädslan för splittring eller konflikt eller olikhet gör att originaliteten, de fria tankarna, kvävs. Men det blir en enhet som står i motsats till mångfald – och då blir det snarare en enfald. Det ledarskap, den enhet, som bygger på rädsla är svag och kan inte ge plats för människor att växa och utvecklas.

Jag tror att en verklig enhet inte kan vila på rädsla, utan måste vila på tillit. Enhet i Kristus är en tillit till Kristus – tillit till att jag får vara med, att jag är älskad och att jag duger som jag är. Tillit till att Gud kan verka på sätt som jag inte förstår, och därmed också kan ha gemenskap och plats för människor som jag inte förstår. Det är en enhet som är en gemenskap med plats för en mångfald av människor, åsikter och sätt att vara på. En gemenskap med Kristus i centrum som har blicken och koncentrationen fäst på detta centrum. För jag tror att det är så, att om man fokuserar för mycket på gränserna, vilka som är innanför och utanför, då blir centrum mindre tydligt. Då lägger vi för mycket koncentration på att se vilka som är vi och vilka som är dem, vilka är med oss och vilka är mot oss. Om vi istället har blicken fäst mot centrum, då är det där med gränser inte lika intressant. Vi vet vad som är viktigt, inte vilka som är som jag eller inte, utan Kristus. Och för honom är vi lika. Min uppgift som kristen är inte att bestämma vilka som får vara med eller inte, utan min relation till Kristus, och hur jag kan ge vidare av den kärleken till mina medmänniskor.

Episteltexten visar just på en annan sorts enhet, som är tjänande istället för härskande. Om att vi ska visa enighet, och det beskrivs så här: Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.” Det är en enighet som bygger på kärlek, vi kan vara ett i Kristus just genom att vara olika och tjäna honom och varandra genom våra olika gåvor. Självhävdelse och fåfänga – kanske just sådant som mäktiga människor drivs av för att kväsa olikhet – beskrivs som motsatsen till hur vi ska leva.

Genom att låta tusen blommor blomma, genom att våga drivas av tillit istället för rädsla, genom att ha blicken på Kristus i centrum istället för att bevaka gränserna, så tror jag att vi kan få en enhet i mångfald. En enhet som bygger på kärlek och gemenskap. En enhet vi är fria att vara de vi är skapade till och där våra olikheter och talanger får blomma, samtidigt som vi kan vila i att vi hör ihop med Kristus.

Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag 5. september 2007

Att välja kärleken

Beredelseord/betraktelse på veckomässa 5 september 2007, Köpings kyrka.

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Romarbrevet 13:8-10)


Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen – kärleken är lagen i sin fullhet. Det är två nyckelmeningar i den här texten. Kärleken är inga tomma ord, eller ens bara en känsla. För att vara en verklig kärlek behöver den visa sig i handling. Antingen som omsorg, kanske en uppoffring för någon annans skull, en genomtänkt överraskning. Eller på ett mer allmänt plan som att ge av sin tid och engagemang för andra människor. Och som det mest grundläggande, genom att visa andra människor respekt och bemöta dem och behandla dem som människor – att älska sin nästa som sig själv innebär att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det låter så enkelt när aposteln Paulus beskriver det. Men i verkligheten är det ju inte så enkelt.

Det går ju nämligen åt andra hållet också. Det räcker inte att göra rätt saker. Det finns ingen lista över saker man ska göra, och gör man det så älskar man. Kärleken måste visas, men den kan inte tvingas fram. Lagen, hur vi ska leva, är ingenting om den inte är grundad i kärlek. Jag tror att man kan öva sig i kärlek, men jag tror framför allt att man kan öva sig i att låta sina beslut vägledas av kärlek. När jag står i en valsituation kan jag tänka – vilket sätt att handla är grundat i kärlek? Varför gör jag det här valet – för min skull eller någon annans? Vem får ta konsekvenserna av det här beslutet?

Det går inte för en människa att leva fullständigt i kärlek eller alltid göra allting rätt. Vi är ofullkomliga människor, ibland måste vi prioritera och ibland gör vi inte det vi vet att borde eller det vi egentligen vill. Men vi kan vända oss till Gud som är kärlek. Vi kan öva oss i att leva i kärleken, både som mottagare och att ge den vidare. Och när vi misslyckas, är vi alltid välkomna tillbaka till Gud.

Andra bloggar om: , , ,

søndag 12. august 2007

Konfirmandtal om förlåtelse och gemenskap

Tal till konfirmanderna i Köpings kyrka söndag 12/8.

Jesus sade: "Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger." (Matteusevangeliet 18:18-22


Kära konfirmander.
Ja, eller, kära nykonfirmerade är väl rättare. Nu är ni ju konfirmerade och då är ni ju inte konfirmander längre.

Det har varit två omtumlande veckor. Några av er var med och värmde upp en helg i våras, men i stort sett har vi haft de här senaste två veckorna tillsammans. Och det är två veckor vi har ägnat åt att vända och vrida på mycket av det som är viktigt i livet. Ni har fått fundera kring er själva, relationer, Gud, ondska, sorg och död, kärlek och orättvisor – ni har haft en snabbkurs i livet, helt enkelt. Mycket av det kanske ni glömmer, men en del kommer nog att stanna kvar. Kanske inte som faktakunskap utan som en erfarenhet eller som nya perspektiv.

Nu har jag sista chansen att prata med er och skicka med er något i den här rollen, som en av era konfirmandlärare. Vad ska jag säga då? Vad är det allra viktigaste att säga? Jag tror den text vi hörde nyss, som är dagens evangelietext, ger några ledtrådar, eller tar upp ett par saker jag vill säga.

Jesus säger att där två eller tre samlas i hans namn, där är han med. Jag tror att det kan betyda många saker. Att man aldrig är för få för att vara en grupp som har en gemenskap som är värd något. Att vi sak samlas för andakt och gudstjänst oavsett om vi är många eller få. Men det jag tänker på idag, det är att i Guds ögon är det inte nödvändigtvis majoriteten eller massorna som har rätt.

I vår värld gäller det ofta att hålla med den som är starkast eller flest. Man ska vara unik men bara lagom mycket – det gäller att inte sticka ut. Man ska klä sig ungefär efter modet eller som alla andra. Man ska hålla sig i mittfåran och göra sådant som förväntas av en. Visst är det bra att vara duktig eller framstående, men bara lagom mycket. Den som är alltför annorlunda riskerar att lämnas utanför eller inte få vara med. Och den som misslyckas får ofta ”skylla sig själv” även om det var den personens fel.
Så här är det inte för Gud. I Guds ögon spelar det ingen roll om du är först eller sist, mitt i gänget eller utanför. Du är unik och värdefull, oavsett vem du är. Det är inte så att majoriteten har rätt, de som är flest är inte de som bestämmer i Guds rike. Den som är annorlunda stöts inte bort, tvärtom. Om alla utom någon eller några är på ett sätt så vill Gud ändå vara med dem som är utanför. Och kanske särskilt med dem, eftersom Gud ofta väljer den svagastes perspektiv. Där två eller tre samlas i mitt namn är jag mitt ibland er, säger Jesus. Och det räcker faktiskt med att vara en enda. Gud har lovat att vara med var och en av er i dopet, oavsett vad som händer.

Den andra saken som Jesus säger i den här texten som är viktigt, det är det här med förlåtelsen. Petrus frågar om man ska förlåta någon som gör fel mot en så mycket som sju gånger, och Jesus svarar, inte sju utan sjuttiosju gånger. Det här är en viktig uppmaning, kanske det allra viktigaste i Jesu undervisning om hur vi ska leva. Det är klart att vi ska behandla varandra med respekt och göra mot andra som vi vill bli behandlade själva. Men det är förlåtelsen som är den stora nyckeln. Utan att kunna förlåta varandra och utan att kunna ta emot förlåtelse är det svårt att kunna leva i kärlek och respekt med sina medmänniskor.

Men den stora grejen med förlåtelsen, och det som gör att vi kan förlåta och att Jesus pratar om förlåtelsen, det är ju att Gud förlåter. Jesus säger inte bara något om hur vi ska leva, utom om hur Gud är. När vi misslyckas är vi alltid välkomna tillbaka till Gud. Jag har sagt det här flera gånger under er konfirmandtid, och jag tror att det är det allra viktigaste: det spelar ingen roll vem du är eller vad du har gjort i ditt liv – det finns ingenting du kan göra för att straffa ut dig ur Guds kärlek. Guds kärlek och förlåtelse är större än vi kan förstå och Gud vill vara med oss. Oavsett vad vi kan komma på. Så om vi misslyckas med att förlåta våra medmänniskor eller oss själva, finns ändå förlåtelse hos Gud.

Er konfirmandtid är över, men de tankar som väckts tar förhoppningsvis inte slut idag. Jag hoppas få träffa er igen som assistenter, på vår ungdomsgård Oasen eller i andra sammanhang. Och jag hoppas att de frön som vi har sått fortsätter gro i er på olika sätt. Och framför allt hoppas jag att ni aldrig glömmer att ni är unika pärlor, skapade till Guds avbild, oändligt värdefulla och önskade och älskade av Gud.

Andra bloggar om: , , , , , ,

onsdag 8. august 2007

I Guds ögon är vi lika - doptal

I veckan har jag haft glädjen att döpa två konfirmander, och det här är doptalet jag höll då. Dagen innan hade vi pratat om Guds nåd som en överflödande kärlek, illustrerat av en kanna vatten som hälldes i ett dricksglas. Glaset rymde ju inte mer än en liten del av vattnet i kannan, som rann över kanten och ut på golvet. En bild av hur Guds kärlek inte känner några gränser, inte är lagom utan översvallande, oändlig och mycket mer än vi förtjänar eller förstår.

Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude
eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
(Galaterbrevet 3:27-28)


Nu har ni blivit döpta, J och B. Och vi andra som har fått vara med har inte bara varit med om en viktig stund för er utan också blivit påminda om vårt eget dop, att en gång var vi med om samma sak, oavsett om vi minns det eller inte. Och vi blir också påminda om att för Gud spelar det ingen roll vem man är, och det spelar ingen roll hur ens liv blir. I Guds ögon är vi oändligt värdefulla, var och en av oss.

I texten som vi läste beskrevs det som att nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus, eller som vi kanske skulle uttrycka det, alla hör ihop. När de orden skrevs hade det gått några år efter att Jesus dött och uppstod, och det hade börjat formas en kyrka. Bland de första kristna fanns det en hel del konflikter, och en av dem var om man var tvungen att först bli jude för att sedan bli kristen, eller om man kunde bli kristen direkt om man var exempelvis grek. När aposteln Paulus som skrev det här säger att nu finns inte längre jude eller grek, så menar han att vi inte ska dela upp människor i olika kategorier. Det spelar ingen roll om man var jude eller inte innan man döptes. Det spelar ingen roll om man är slav eller fri, man eller kvinna. Hade det skrivits idag kanske det skulle stå här finns inte svensk och invandrare, eller rik och fattig, inte hetero eller queer, inte "kabbe" eller scheele*. Det som menas är att var man kommer ifrån eller vad man är spelar ingen som helst roll. Dopet är samma för alla, och i Guds ögon är vi lika. Det är inte Gud som delar upp människor i olika kategorier utan vi. Och att leva i sitt dop, det tänker jag att det kan betyda just att inte dela upp människor, att försöka se på andra med Guds ögon.

Det spelar inte heller någon roll vad man gör i livet. Jag tänker att dopvattnet, det är samma vatten som rann över kanten på glaset som jag hällde upp igår. Det är den överflödande nåden, Guds kärlek som finns i så mycket större mängder än vi kan förstå. I dopet får vi som en vattenstämpel, en sådan som finns på sedlar, ni vet. Den syns inte direkt men den kan inte tas bort. Oavsett vad som händer med oss i livet, vad vi gör eller hur våra liv blir, så finns den där vattenstämpeln kvar. Det finns ingenting vi kan göra som straffar ut oss från Guds kärlek, inget som kan göra att Gud inte vill vara med oss mer. Även när vi misslyckas, när andra blir arga och besvikna på oss, när vi nästan hatar oss själva för något vi gör, då är ändå Guds förlåtelse och kärlek större. Och om vi vill, då kan vi återvända till den här vattenstämpeln hela livet. För i Guds ögon spelar det ingen roll var man kommer ifrån eller vart man är på väg. Det är vad dopet handlar om.

*"Kabbe" (Karlbergsskolan) och Scheeleskolan är Köpings två högstadieskolor.

Andra bloggar om: , , , ,

lørdag 28. juli 2007

En grund värd att bygga på

Den 29 juli firas traditionellt S:t Olof i Köpings kyrka, och i år infaller den dagen på en söndag. Det här är alltså en predikan på 8:e söndagen efter trefaldighet med dess texter, men den dagen då S:t Olof högtidlighålls.

På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’
Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.”
När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda. (Matteus 7:22-29)

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. (1 Korintierbrevet 3:10-15)


Vad är den djupaste grunden i ditt liv? När allt kokar ner, vad är det då som finns kvar? Vad är det som står när allt annat faller? Och är det något som är värt att bygga på?

Det är allvarliga frågor som Jesus ställer till oss idag – eller som vi kan läsa ut ur texten i alla fall. Och tonen är allvarlig, det handlar om viktiga saker. Det allra viktigaste i livet. Berättelsen om husbygget är så konkret och målande, och tillsammans med episteltextens utläggning kan vi nästan se det framför oss. Den som bygger slarvigt på sanden och den som bygger noggrant på bergrunden. Eller den som bygger med guld och ädelstenar utan innehåll och den som bygger med halm och strå men med hjärtat som bas. I all sin enkelhet förklarar den: det är inte utsidan som räknas, utan insidan. Och det går inte att bygga ett helt liv, en tro eller en gemenskap utan att ha en fast grund, att veta vad man bygger på. Lika lite som det går att bygga hus utan grund.

Alla som lärt sig något utantill till ett prov eller tenta vet att det går att trycka in nästan vad som helst på kort tid om man måste, och sedan upprepa det på provet. Men om man ska förklara vad det faktiskt betyder, då spelar det ingen roll hur mycket man kan rabbla – utan grund är kunskapen ingenting värd.

Grunden som Jesus talar om är han själv. Det sägs ännu tydligare i episteltexten, att Kristus är grunden. Att bygga sin tro och sitt liv på Kristus är inte ett liv där man gör allting rätt, utan ett liv i tillit. Grunden i ett sådant liv är inte jag själv, mina egna förmågor och framgångar eller misslyckanden. Grunden är att Gud själv har skapat oss, och att det finns ett ursprung och mål, något jag får vila i.

Liknelsen med husbyggarna är ganska lätt att förstå även om den kanske kräver en hel del eftertanke om vi vill leva efter den. Men i texten säger Jesus något annat innan den. Att det finns många som kommer att göra anspråk på att göra stora saker i Jesu namn, och han ska visa bort dem. Orden är mycket hårda: ”då ska jag säga dem som det är, jag känner er inte”. Och kanske är det just det Jesus menar, inte att de gjort fel, utan att de varit så upptagna av sina egna intressen att de inte brytt sig om att faktiskt lära känna Kristus.

Kanske tänker ni på ungefär samma saker som jag när ni hör de orden. Människor som säger ”Herre, herre”, som påstår sig göra saker i Guds namn men som verkar vara mer intresserade av sin egen makt eller berömmelse eller bekvämlighet. När Jesus på många andra ställen i evangelierna skäller ut de religiösa ledarna är det just hyckleriet han dömer hårdast, de som säger sig upprätta lagen men kräver mer av andra än sig själva, de som vill ha ära och berömmelse snarare än drivs av sin egen tro och ärliga gudslängtan. Och nog har det funnits många sådana i historien och finns det än idag.

Idag är ju, som ni vet, S:t Olofsdagen. Vi högtidlighåller minnet av en man som stred för sin tro och sin övertygelse, och som av olika skäl blev ett folkligt förankrat helgon här i Köpingstrakten. Hans dag, tillsammans med S:t Eriks dag i maj, kopplades till fruktbarhet och goda skördar, och det hölls marknad den här dagen här nedanför kyrkan. S:t Olof innebar ju också en koppling till Nidaros, nuvarande Trondheim, dit Romboleden går. På så sätt har hans minne på senare tid – och den här dagen – kopplats till pilgrimsvandringar och efterföljelse.

Men när vi läser de här texterna på S:t Olofsdagen kan jag inte låta bli att fundera på utanverk och grunden, om Olof drevs av en inre gudslängtan eller om han var en sådan som sa Herre, herre. Han blev döpt och ville sprida kristendomen, men gjorde det med svärd och gick bokstavligt i krig, inte bara för sin tro utan också för den norska kronan. Många är de som genom historien stridit för sin övertygelse men gjort det på ett sätt som vi idag knappast skulle acceptera. Den kristna historien är full av blod, och många krig som egentligen handlat om makt och land har getts religiösa förtecken. Kyrkoledare, exempelvis i nazityskland och apartheids sydafrika för att ta två exempel, använde evangeliet för att försvara sin egen maktposition. Jag har svårt att tro annat än att det var sådant Jesus tänkte sig när han pratade om de som skulle säga att de drivit ut ondska i hans namn, men som inte egentligen kände honom.

Vi kan idag inte veta något om S:t Olofs motiv eller hans tro eller vad som drev honom. Och det är inte heller vår uppgift att döma, varken Olof eller de människor som finns omkring oss. Vår uppgift är att se till att vi har en stadig grund i våra egna liv, och att försöka bygga på den grunden så att det blir stadiga hus som håller när det blåser snålt. Men de husen är inte isolerade öar, byggda för en för att hålla alla andra utanför. Hus som är byggda med Kristus som hörnsten är hus som är byggda för gemenskap. En tro som har Kristus som hörnsten är en tro som ska levas ut bland våra medmänniskor, där vi delar med oss av det vi har oavsett om det är våra tillgångar eller vår omsorg och solidaritet. Ett liv som bygger på Kristus är ett liv i efterföljd. Ett liv där den grund som Jesu kärlek innebär, är så stark att den inte bara håller för stormar och vågor, utan håller att leva och dö på. För den kärleken är starkare än döden, och vill bära oss varje dag och vill att vi ska bära den vidare ut i världen omkring oss. Det är en fast grund, värd att bygga sitt liv på.

Andra bloggar om: , , , ,

mandag 25. juni 2007

Midsommarbetraktelse

Betraktelse på musikgudstjänst i midsommartid, 24/6 i Köpings kyrka.

Lova Herren, min själ!
Mäktig är du, Herre, min Gud,
i höghet och härlighet är du klädd,
du sveper dig i ljus som i en mantel.
Himlen har du spänt ut som ett tält,
ovan skyn har du timrat din sal.
Du gör molnen till din vagn
och far på vindens vingar.
Du gör vindar till dina sändebud
och eldslågor till dina tjänare.
Jorden har du ställt på stadig grund,
den kan aldrig i evighet rubbas.
Urhavet täckte den som en klädnad,
vattnet stod högt över bergen.
Det flydde för ditt rytande,
när du dundrade tog det till flykten,
uppför bergen, ner i dalarna,
och stannade där du bestämt.
Du satte en gräns för vattnet:
aldrig mer skall det täcka jorden.
Du låter källor rinna upp och bli till strömmar
som forsar fram mellan bergen.
De ger vatten åt alla markens djur,
vildåsnor släcker där sin törst.
Vid dem häckar himlens fåglar
och sjunger bland täta löv.
Du vattnar bergen från din sal,
jorden mättas av allt vad du ger.
(Psaltaren 104:1-13)

Kanske är världen som allra vackrast just nu. Solen är som närmast, dagarna är som längst, träden som grönast och sommaren har bara börjat. Det är inte så konstigt att skapelsen, naturen står i centrum under midsommarhelgen. Och trots att midsommar varit en kyrklig högtid i många, många århundraden i Sverige, är det som att det är en helg som kyrkan inte riktigt kunnat erövra, där det urgamla behovet av att fira livet, fruktsamheten och ljuset verkar vara djupt förankrat i folkligheten. Men det behovet står naturligtvis inte i motsats till kyrkan eller tron. Tvärtom tror jag att behovet av att fira sommaren och ljuset är en längtan efter att uttrycka vår tacksamhet inför livet, inför skapelsen. En tacksamhet som vi idag får rikta mot Gud.

Vi tar väl oftast livet och världen för givna. Inte så konstigt – de är ju själva förutsättningen för att vi ska kunna uppleva och erfarna något överhuvudtaget, så det vore ju märkligt om vi inte utgick från att vi har ett liv och att världen ser ut ungefär lika från dag till dag. Det krävs ofta något särskilt för skaka om oss, för att vi ska drabbas av insikten av hur fantastiskt det ändå är att vi lever. Att, trots allt elände som finns i världen, solen går upp varje morgon, att vi får ha människor omkring oss, att vi får se blommor slå ut, barn leka och fjärilar bryta sig ur sin puppa.

Kanske hade psalmisten varit med om en omskakande erfarenhet, haft en sällsynt vacker naturupplevelse, något som drabbat honom och väckt hans förundran över skapelsen. Eller så vaknade han bara en morgon i tacksamhet över världen och livet. I vilket fall som helst tog han i med stora ord för att beskriva det makalösa i att världen finns, hur den är konstruerad, dess skönhet och finurlighet. Tänk, vilken Gud som har gjort allt det här! Psalmisten såg allt det fantastiska i världen och tänkte, att den Gud som gjort allt detta måste vara fantastisk. Världens storslagenhet måste vara en återspegling av en storslagen Gud.

Idag är det nog tyvärr lika vanligt att människor ser sig omkring i världen och tänker samma tanke – tänk, vilken Gud som har gjort allt det här – men med ett annat tonfall. Den som ser krig, girighet, naturkatastrofer, miljöförstöring, förtryck och slaveri ser kanske avspeglingen av en grym Gud, en frånvarande – eller ingen Gud alls. Lidandets och ondskans problem är lika gammalt som människan, tror jag. Och även den som väljer att se det storslagna och vackra i världen kan knappast blunda för livets skörhet i mer än en kort sekund. Och skörheten är väl också en del av skönheten.

Jag tror att skapelsen som helhet avspeglar Gud – och Guds vilja, Guds kärlek och Guds längtan efter oss. Inte så att Guds vilja är att det onda ska finnas, utan så att skapelsen och människan är komplex. Människan har förmåga att göra gott och ont, välja det som bygger upp och det som bryter ner. I själva skapelsen finns en stor frihet och ett stort ansvar. Vi kan göra nästan allt, men vi har ansvar för den värld vi lever i och de människor som finns omkring oss – nära och långt borta. I skapelsen finns så otroligt mycket skönhet, växtkraft, möjligheter – och vi människor kan välja att ge det som växer rymd och omsorg, eller kväva det eller utnyttja det för vår egen vinning. Några människor har stora resurser och har därmed större möjligheter – och då också mer ansvar. Men vi alla har ansvar för hur vi använder de resurser och de möjligheter vi har.

Gud har skapat oss och hela världen till att älska, till att växa, till gemenskap och till det som bygger upp. Även om vi misslyckas ibland bjuder Gud in oss till att välja det som ger gemenskap och växt, till att dela med oss av det vi har och att hjälpa till att skapa en ännu vackrare värld. Det är kanske den största gåvan att vara tacksamma för, och nu, när fåglarna och naturen sjunger Guds lov med de vackraste tonerna och färgerna. Och får också vi stämma in i den sången.


Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 8. juni 2007

Du är värdefull! Tal till studenterna

Tal till avgångsklasserna på Ullvigymnasiet på studenten, 8/6 -07

Nu är ni här. Jag antar att ni har längtat och sett fram emot den här dagen länge, kanske bara med glädje, kanske med lite blandade känslor. Det är en tid i era liv som tar slut och en ny som börjar. Fram tills nu har ni varit skolungdomar, nu förväntas ni vara mer eller mindre vuxna. En stor frihet och kanske är det lite läskigt också. Hur ska mitt liv bli? Vem ska jag vara? Vad ska jag göra? Kommer mina drömmar och längtan kunna uppfyllas? Kanske ser ni på framtiden med nyfikenhet och tilltro, att den ljusnande framtiden verkligen är er. Eller kanske det finns ett drag av oro, kommer jag att komma in på den utbildning jag vill, kommer jag att få ett jobb, vad kommer att hända med vår värld?

Den här dagen handlar både om historien och om framtiden för er. Många kommer att prata med er om vad som varit, och ännu fler om vad som ska komma. Och mycket av det handlar om att göra och prestera. Om betyg och studieresultat, om att komma in på utbildningar, att få jobb och göra karriär. Att få stipendier och utmärkelser, att resa och se världen, att klara av saker. Uppfylla sina mål och drömmar. Allt det är viktigt, det spelar roll vad man gör med sitt liv. Men det är inte det som avgör vem du är, vad du är.

Det låter kanske lite töntigt när man säger det så här rakt ut, men jag tror att det kan vara viktigt att komma ihåg en dag som idag: vem du är och att du är värdefull beror inte på vad du presterar. Ditt människovärde avgörs inte på om du får bra betyg, får hög lön eller blir ihop med snyggaste tjejen eller killen. Du är oändligt värdefull bara för att du är. Vi kristna kallar det för att vara skapad till Guds avbild, att varje människa bär ett spår av gudomlighet, en spegling av evigheten. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna uttrycks det som att det finns ett inneboende värde och värdighet hos alla som tillhör människosläktet. Du är du, och ingen är bättre på det än just du. Att vara lyckad är inte samma sak som att vara lycklig.

Men precis som du har ett oändligt och okränkbart värde så har alla andra människor det också. Och ingen kan leva helt på egen hand, oberoende av varandra. Hur våra liv blir handlar inte bara om vad vi själva gör för val eller klarar av, utan också många andra saker. Vi människor hör ihop med varandra. Mitt liv är inte bara mitt, utan jag har ansvar för dem som finns omkring mig – och de finns också till för mig. Ibland som en stor tillgång, ibland som något jag måste lära mig leva med. När saker går bra i våra liv så är det sällan helt vår egen förtjänst, och när saker går fel är det sällan helt vårt eget fel. Det är tillsammans med andra – vänner, familj, klasskamrater, kollegor – som vi både kan åstadkomma stora saker och kan klara av nederlagen. Ni kommer att antagligen att få uppleva både segrar och förluster, framgångar och besvikelser. Men du är fortfarande du, oändligt värdefull och värd att älskas bara för att du finns.

Snart ska ni springa ut från skolan ut mot världen och framtiden. Ut mot drömmar och längtan och oro och förväntan. Och ni gör det som oändligt värdefulla unika personer, oavsett vad den framtiden bär med sig för er. All lycka och Guds rikaste välsignelse önskar jag er idag.

Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 3. mai 2007

Om vägar och rum

Betraktelse på veckomässa 2/5. Bygger på samma text som söndagens predikan.

Så här års är det lätt att tycka om livet. Och det är lätt att känna sig levande, tycker jag. Det blir allt varmare, solen skiner, blommor och knoppar kommer fram. Det som var dött och fruset kvicknar till och får liv. Vi har firat påsk, som är livets högtid framför andra, då vi i kyrkan firar att livet är starkare än döden.

I texten som jag läste nyss talar Jesus om sig själv som livet – som vägen, sanningen och livet. Jesus visar på vägen till livet, en väg som handlar just om liv och om sanning. Vägen till livet handlar inte om regler och förbud, utan om ärlighet och omsorg. Det som bygger upp istället för att förstöra, det som gör våra medmänniskor mer levande istället för mindre. Ibland handlar det om stora saker, men ofta om det lilla. Ett vänligt ord, en omtanke, att avstå något för någon annan.

Jesus säger att han är vägen till Fadern, men samtidigt säger han att det finns många rum i hans faders hus. Det finns plats hos Gud för många olika sorters människor, och vilka vi än är och hur våra liv än ser ut, så finns det ett rum för oss hos Gud. Och jag tror inte att bara att det är ett rum som väntar på oss en dag när vi dör, utan att det redan nu finns ett rum för oss där. Ett rum där jag får vara som jag är, där Gud ser mig helt och hållet. Ett rum där jag får inspireras att gå vidare på vägen till livet tillsammans med mina medmänniskor, att leva för det som är sant och gott.

Men det allra viktigaste är att vi aldrig går själva där på vägen. Vad som än händer vill Jesus gå tillsammans med oss – han som själv är vägen och vill det bästa för oss, varje dag, genom hela livet.

søndag 29. april 2007

Vägen till livet

4:e söndagen i påsktiden, 29 april, Köpings kyrka. Psalmen som nämns i predikan är 38, För att du inte tog det gudomliga av Olov Hartman.

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som
jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det. (Johannesevangeliet 14:1-14)



Tycker ni som jag om att titta på kartor? Jag gör det gärna – dels på kartor över platser långt bort som jag skulle vilja resa till, men framför allt över platser som jag ska hitta till, eller vill förstå mig på. Jag tycker om det där, att få överblick, se hur saker hänger ihop, få ett sammanhang och veta vart jag är på väg. Inte minst nu, när jag har börjat jobba här i Köping som är en ny stad för mig, har jag tittat på många kartor för att försöka förstå mig på stan och hitta rätt. Ibland har jag cyklat fel när jag varit på väg till något hembesök, men oftast har det gått bra. Kartor är en god hjälp, liksom vägbeskrivningar eller landmärken.

Men om det nu är ganska lätt att lära sig hitta vägarna här runt om i Köping, är det kanske inte lika lätt att orientera sig i livet. Ibland finns det alldeles för många avtagsvägar, ibland verkar det inte finnas några alls, ibland går det för fort och ibland står det helt stilla. Livet är ofta komplicerat och det blir inte alltid som man vill. Och även om det blir som man vill, är det inte säkert att det man hoppades på var svaret på ens frågor.

Temat idag är Vägen till livet, och var den vägen går och hur den ser ut är på ett sätt enkelt och samtidigt så svårt. I dagens text frågar lärjungen Tomas efter vägen, och Jesus svarar: ”jag är vägen, sanningen och livet”. Så svaret är enkelt – Jesus är vägen. Och det är ju samtidigt det som är det svåra. Vi får ingen enkel vägbeskrivning eller karta. När Gud vill visa oss vägen till livet så kommer Gud varken som en karta eller en regelbok, utan som en person.

Jesus visar vägen till livet, till ett gott och rätt liv, hur vi ska vara som människor. Jesus är på så sätt en förebild, en vägvisare. I Jesus möts gud och människa, och visar sann mänsklighet. Vi har ingen komplett regelbok, men en rad berättelser om hur Jesus möter människor, hur han hela tiden väljer det som leder till liv istället för att hindra liv, det som ger befrielse och upprättelse, det som gör människor mer livande och livet större. Jag tror att man misstar sig, om man tänker att en kristen etik eller kristen moral är att följa vissa regler eller leva sitt liv på ett specifikt sätt. En kristen etik för mig handlar om att leva i Kristi efterföljd, att välja livet och det som ger mer liv och gör människor, världen och relationer helare.

Men Jesus är inte bara en förebild för oss människor, även om han är en viktig sådan. Jesus är också Gud själv. Eftersom Jesus är både Gud och människa, visar han oss inte bara vad sann mänsklighet är. Han visar oss också vem Gud är. När svaret på våra frågor om vägbeskrivning till livets väg inte är en kartbok utan Jesus, då är det inte bara som förebild. Framför allt är Jesus den bästa bilden vi har av Gud. Gud som är själva grunden för tillvaron, alltings ursprung och mål, mer än vi kan tänka och förstå, gör sig nåbar och begriplig i Jesus. Och genom Jesus vet vi vem Gud är. Som vi sjöng i psalmen för en stund sedan: För att Jesus avstod från ära och glans och valde enkelheten och fattigdomen, vet vem gud är. För att Jesus valde att gå i döden och inte väjde för lidandet, vet vi vad Guds seger över ondskan är. För att Jesus blev en av oss, vet vi var Gud är – nämligen här, hos oss.

Genom Jesus känner vi Gud, och kan lära känna Gud. Genom Jesus vet vi hur Gud är, och att Gud vill ha gemenskap med oss, och att den gemenskapen är möjlig. På det sättet är Jesus vägen till Gud. Det tror jag är den djupaste innebörden när Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet och att han är vägen till Fadern.

Just det här Bibelstället har ofta använts för att markera mot andra religioner eller andra sätt att tro. Ingen kommer till Fadern utom genom mig, säger Jesus, och det har kristna ibland tolkat som att bara kristna, eller människor som bekänner sig till Jesus, kan ha gemenskap med Gud. Det är naturligtvis ett sätt att läsa den texten. Men jag tror också att det finns andra sätt, som kanske är minst lika rimliga. Jag tror nämligen att man ska läsa det som står precis innan. Där säger Jesus att ”min Faders hus har många rum”. Och även om vår uppgift som kristna är att lyssna på Jesus, lita på honom och genom honom lära känna Gud, så är det inte vår uppgift som kristna att begränsa Gud eller försöka avgöra vilka som har rätt eller fel relation till Gud. Vi kan aldrig veta vad som finns i de andra rummen hos Gud, vilka vägar som kan leda dit. Peter Halldorf, känd pingstpastor, författare och retreatledare har sagt: Kristus är vägen till Gud, men det finns tusen vägar till Kristus. Och de vägarna kanske finns på oanade platser, och kan ta människor – även oss – på oanade resor.

Jesus är vägen till livet, eftersom vi genom honom vet vem gud är och vad gud vill. Och eftersom vägen inte är en regelsamling eller kartbok, så är det inte heller en ensam väg. Vägen till livet är en väg i gemenskap och relation. Gemenskap med Gud men också till våra medmänniskor. Vi bjuds in att följa med honom på vägen till livet, i vår egen takt och på vårt eget sätt, men alltid tillsammans. Och precis så enkel och så svår är frågan till oss idag. Vill du följa med?

Andra bloggar om: , , , ,

mandag 9. april 2007

Livet är starkare än döden

Här kommer lite i efterhand min påsknattspredikan. Den hölls på Finnåkers kursgård under ett (ungdoms)rollspelsläger med Camelot, en lokalavdelning i Svenska kyrkans unga som sysslar med spel och rollspel i olika former.

Påsknatten är en av de mest dramatiska tidpunkterna på året. Efter långfredagens lidande och smärta, det totala mörkret och döden och därefter påskaftons vakuum kommer så vändpunkten. På påsknatten så är plötsligt allting möjligt. Det som var dött, över, slut, finns igen. Han som var död är borta ur graven, och snart kommer de få möta honom igen. Det är natten då allt är möjligt, då hoppet får kraft, då vi får tro på att livet är starkare än döden.

När jag tänker på vad som är det mest centrala i min tro, vad som liksom är hela grejen med kyrkan och kristendomen och alltihop, då är det just den här natten. Natten då Kristus uppstår från det döda. Hoppet som den symboliserar och förkroppsligar, övertygelsen om att livet är starkare än döden, och den kraft som gör livet starkare är kärlek. Att Gud älskar människorna så mycket att Gud själv blir människa i Jesus, och sedan solidariserar sig med oss så mycket att han delar våra livsvillkor ända in i svek, tortyr och död. Men den kärleken är så stark att döden inte kan övervinna den och livet står som segrare.

När jag menar att uppståndelsen är det centrala i min tro, då menar jag det på olika sätt. Dels spelar det roll att det en gång har hänt. Att personen Jesus faktiskt levde och dog, och att han övervann döden genom Guds kärlek. Det spelar också roll med uppståndelsen så som man säger i trosbekännelsen - de dödas uppståndelse en gång vid tidens slut. Jag tror att Guds kärlek kommer att räcka för att alla människor oavsett vilka de är och hur de tänkt eller trott i sina liv ska få en möjlighet att leva även efter döden. Guds kärlek till alla kommer vara starkare än döden när tiden tar slut.

Men jag tror inte att uppståndelsen bara var något som hände en gång för länge sedan, eller något som kommer att hända när tiden eller världen tar slut. Det som gör att jag tror på uppståndelsen, och det som gör uppståndelsen viktig, det är att uppståndelsen händer hela tiden. Jag tror att Guds kärlek gör att livet är starkare än döden på olika sätt redan här och nu. Uppståndelsemönstret kan vi se spår av överallt. Min tydligaste bild för det här fick jag när jag för några år sedan fick möjligheten att åka till Zimbabwe i några månader. Ni har säkert hört en del på nyheterna om hur det är där nu, och det var nästan lika illa redan då. Det var som att resa i döden. Dels bokstavligt talat - där har minst en fjärdedel av den vuxna befolkningen HIV. I massvis med byar och städer har nästan hela den produktiva befolkningen dött ut - kvar finns gamla och barn. Förutom att massor med människor dör, innebär det att hela samhället håller på att förfalla, exempelvis är dödsfrekvensen bland lärare så hög att det dör fler lärare varje år än som nyutbildas. De barn som lämnas utnyttjas ofta på olika sätt, och människor får inte den vård de skulle kunna eftersom ekonomiska och andra förutsättningar saknas. Som om det inte var nog med AIDS, så är landet fattigt, de har flera år varit torka och ont om mat, och det råder ett hårt förtryckande politiskt system med våld och hot, ingen yttrandefrihet och alla resurser i landet har antingen tagits av ledarna eller helt enkelt förslösats - stora delar av den bördiga jorden ligger obrukad. Som sagt, på många sätt var det döden. Men samtidigt fanns det liv trots allt. Varje morgon gick människor upp, lagade frukost till sina barn, gick till jobbet, på sjukhuset ute på landet där jag bodde gjorde sjuksköterskorna "ultraljud" med en tratt på de gravida kvinnorna, de odlade och gav vatten till sitt boskap. Och det kändes som att de varje morgon bara genom att gå upp skrattade döden i ansiktet. Mitt i döden fanns det livskraft, livsgnista, hopp. Inte så att de inte förtvivlade eller inte ville att det skulle bli bättre. Absolut. Men mitt i döden fanns det liv, fanns det hopp. Och för mig är det en bild av att det kan finnas uppståndelse, liv som döden inte kan övervinna. Och det har sin grund i kärlek.

Det är inte bara i sådana extrema situationer som uppståndelsemönstret visar sig. När någon plötsligt vågar säga ifrån när någon i deras närhet blir mobbad eller illa behandlad. När den som är ensam får nya vänner eller finner en plats där hon eller han kan vara sig själv. När en politisk ledare väljer att inte ta den fega vägen utan riskerar sin position för att få igenom ett fredsavtal eller en social reform. När nya plantor växer upp i öknen. Det kanske inte framstår som så stora under som att en människa väcks till liv från döden. Men liv i döden, och en kärlek som bär vad som än händer, det är det som uppståndelsen handlar om. Och tron och hoppet om uppståndelse, om liv mitt i döden, det är det som vi firar i natt.

fredag 6. april 2007

Så som Jesu smärta var - aldrig någons varit har?

Predikan idag på långfredagen, Johannesevangeliet 19:17-37. Psalmen som nämns är nr 142 i psalmboken: Skåda, skåda, nu här alla.

Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.Det sjöng vi i psalmen i början på gudstjänsten. Men jag vet faktiskt inte om det är sant. Går det att mäta smärta och lidande? Kan de jämföras?

I en by i Zimbabwe följer en åldrande kvinna sin son till graven. Barnbarnen går bredvid, som de gjorde också vid sin mammas begravning något år tidigare. Nu ser deras familj ut som så många andra här - farmor, farfar och barnbarn. AIDS har svept bort en hel generation - det är inte bara ett lidande för varje människa som förloras, utan också ett långsiktigt lidande för hela samhället. Hur ska de gamla orka bruka jorden? Hur ska döttrarna klara skolgången utan en "Sugar Daddy" - någon som betalar skolavgifter och böcker och kläder i utbyte mot sexuella tjänster? Och hur ska det ens kunna finnas skolor och sjukhus och vägar och allt annat i ett land som inte bara drabbats av en omänsklig sjukdom som slår ut stora delar av den arbetande och skattebetalande befolkningen, utan också av torka och hårt politiskt förtryck? Och hur mäter man den smärtan?

På förlossningsavdelningen kommer de inrusande med skräck i blicken. Hon har så ont, och han är så rädd. Efter flera missfall trodde de verkligen, den här gången skulle det gå. Som de hade längtat efter det här barnet. De hade klarat sig förbi den första kritiska tiden, och förbi gränsen när det brukar gå att rädda även mycket små barn. Men det räckte inte. Innan de hinner göra kejsarsnittet har barnets hjärta redan slutat slå. Och föräldrarna står både inför den gränslösa sorgen och snart beslutet: är det värt smärtan att försöka igen? Hur många gånger klarar en människa att hoppas och sedan se hoppet krossas brutalt?

På spanska solkusten sköljs ännu en kropp upp på stranden. En ung kille, desperat efter livschanser och en annan framtid än den i fattigdom och hopplöshet, tog risken. Han satsade alla pengar han hade och försökte bege sig till Europa. Men som så många andra små och dåliga båtar från Nordafrika klarade inte den här att ta sig fram, och killen som nu flyter i vattnet är en av tiotusentals som hittas drunknade längs Europas stränder varje år. Och då vet vi inte heller hur många som aldrig ens når land utan drunknar till havs. Människor som är beredda att riskera sina liv för chansen att kanske, kanske slippa undan fattigdomen - och måste ta en livsfarlig väg eftersom de rika länderna stängt sina gränser.

På en kvinnojour någonstans i Mälardalen kommer en kvinna in med ett litet barn i handen. Hon har för en gångs skull inte försökt sminka över blåmärkena eller hitta på en ursäkt för den brutna armen. Nu vill hon bara bort, få gömma sig, slippa undan. Rädslan för vad som kan hända har blivit starkare än skammen och just nu bryr hon sig inte om blickarna och viskningarna från folk utanför. Hon hoppas bara att det ska bli annorlunda nu. Och att hon inte ska bli en av de 15-20 kvinnor som slås ihjäl i Sverige varje år av en man de lever eller levt tillsammans med. Men även om hon just nu är skyddad kommer tankarna - kan hon gömma sig för alltid? Kommer hon att kunna stå emot när han vädjar om förlåtelse och säger att han inte kan leva utan henne? Hur ska hon förklara för sonen att han aldrig kan träffa sin pappa? Och varför har just hon hamnat här?

Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.

Jo, det tror jag. Smärtan och lidandet i världen är ständigt, överallt, ofrånkomligt och outhärdligt. Vi gör vårt bästa för att slippa undan, vi byter kanal eller bläddrar förbi utrikessidorna eller tittar bort när vi ser någon på gatan som kanske skulle behöva vår hjälp. Vi försöker bygga säkerhetssystem och installera larm och gardera oss, ha kontroll på allting och på så sätt hålla lidandet och smärtan borta. Men det går aldrig helt. Katastrofen är nära som ett hjärtslag, en felbedömning i trafiken, några dåliga beslut eller ren och skär otur då vi är vid fel plats vid fel tillfälle. Och för många människor i världen ges aldrig ens möjligheten att fatta de dåliga besluten - många lever utlämnade till andra människors makt och beslut utan möjlighet att påverka eller ens möjlighet att överleva länge nog att kunna ha en åsikt. Det mänskliga lidandet och smärtan tar sig många uttryck, och Jesus på korset framstår i mina ögon ibland som den mest mänskliga av alla Jesusgestalningar. Smärtan, rädslan och utsattheten, om än på olika sätt och i olika grad, förenar oss människor.

I Johannes version av korsfästelsen som vi har läst idag, framstår Jesus som lugn och tyst. Inget ångestskrik om varför Gud har övergivit, utan Jesus verkar förstå vad som händer. Men evangelisten verkar ändå famla efter en mening. Allt som händer förklaras med ett skriftställe, som om lidandet måste ha en mening, frågan "varför" måste hela tiden kunna besvaras. Och vi som vet vad som händer på påskdagen kan ju se att Jesus lidande är meningsfullt i ordets sanna bemärkelse. Jesus lidande och död är en förutsättning för hela världens liv, för att övervinna dödens makt, för att knyta ihop Gud och mänskligheten, för att en gång för alla visa att livet är starkare än döden i slutändan. Kan vi tänka oss något mer meningsfullt?

Men där vid korsets fot är det långt till påskmorgon. För Johannes, Jesu mor Maria och de andra kvinnorna som ser Jesus tyna bort kan knappast några profetord kännas tröstande. De hade satsat allt på honom och nu var hans och deras vänner på flykt och han själv blev torterad och mördad, han som skulle göra så att allt blev annorlunda. Känslan av meningslöshet måste ha varit stark också för dem, just där och då.

När vi människor möter lidande och smärta kommer ofta frågan om det finns någon mening i lidandet, varför något händer. Frågan varför är nog djupt mänsklig, men jag vet inte om den alltid är rätt fråga att ställa. Eller, det är i vilket fall riskabelt att försöka svara på den. Det är lätt att hamna i mer eller mindre fromma floskler som att gud ville det, eller det var nog bäst det som skedde, eller att det nog finns en högre mening som vi inte kan förstå. Så kanske det skulle kunna vara i vissa fall. Men oftast tror jag att den här sortens meningssökande i lidandet leder tanken fel. Oftast tror jag att vårt mänskliga lidande är helt meningslöst. Det är inte så att Gud vill att barn ska svälta ihjäl eller tvingas in i prostitution. Det finns ingen högre mening med AIDS eller trafikolyckor. Det är inte bäst att ett barn förlorar en förälder, även om det är efter en lång tids sjukdom. Det betyder inte att det inte går att hitta mening i en svår situation, eller att goda saker kan komma ur det som var ont. Men lidandet, smärtan, är i sig inte meningsfull. Och vad skulle det säga om Gud, om Gud ville att människor skulle lida? Som prästen Joyce Tenghamn formulerar sig: Tack gode Gud, att jag inte finner någon mening i det meningslösa. Just därför härdar jag ut.

Men i smärtan, lidandet, meningslösheten är det ändå inte tomt. Jesus finns där tillsammans med oss. På korset bär Jesus våra smärtor och vårt lidande. Inte så att vi inte lider - det är ju uppenbart. Men så att vi inte behöver lida själva. Mitt i det outhärdligt meningslösa kan vi ändå veta: Jesus har också varit här. Nog kan vår smärta vara svår som Jesus. Och inte upplevde Jesus exakt alla former av mänsklig smärta - vad vi vet förlorade han aldrig ett barn, eller våldtogs eller tvingades till barnsoldat, eller vad vi nu kan komma på. Men genom sin dödskamp har han skådat såväl döden som smärtan i vitögat, och som varje smärta är individuell men ändå allmänmänsklig, så tror jag att Jesus har levt i och mött varje människas smärta. När jag står vid avgrundens rand, när kaos omger mig, när jag nästan inte kan leva på grund av livets orättvisor och grymhet, då vet jag: Jesus står här bredvid. Jesus har gått där jag går, frågat det jag frågat, känt och tänkt som jag. Det finns kanske ingen mening, men jag behöver inte gå genom meningslösheten ensam.

Sista versen i psalmen slutar annorlunda. Så som Jesus kärlek var, aldrig någons varit har. Och det tror jag är sant. Därför att den kärleken är så stark och så genomgripande och så stor, att den räcker för mer än vi kan tänka. Jesus älskar med en kärlek som inte ens döden kunde kväva, och som därför kan bära oss genom död till liv. Jesus älskar mänskligheten tillbaka till Gud. Jesus älskar så att det räcker också till var och en av oss. Jesus älskar så att han vill vara med oss, var och en, i våra smärtor och våra mörker, dag efter dag delar han vårt lidande och bär oss genom mörkret. Det betyder inte att mörkret försvinner. Men att vi får lita på att mitt i det innersta mörkret finns en låga, ett hopp, en röst som viskar: du är inte ensam. Jag har varit här förut. Och jag tänker stanna här hos dig.